Oroande få protester
Kina är en mycket gammal stormakt. Man hamnade delvis på dekis när europeiska imperiebyggare försökte ta över styrningen av landet. Nedgången accelererade när Mao drev igenom sin vansinneskommunism som ledde till döden för ett otal miljoner kineser. Nu är man på banan igen. Mycket talar för att våra barnbarn lär få anpassa sig till en kinesisk jätte som kommer att prägla många samhällsområden på vår planet.
Frihamnen var fylld av folk för att möta Kinas president Hu Jintao när han åkte med sista biten till hamn med ostindienfararen Götheborg i Göteborg på lördagen. Foto: Björn Olsson/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ledare
USA är i förhållande till Kina ungt som nation och ungt som stormakt. Jag leker med tanken att det varit president Bush som besökt Stockholm den gånga helgen istället för den kinesiske presidenten Hu Jintao.
Demonstranter hade vällt in från alla hörn, gatstenar hade kastats och kyrkor, fackföreningar och vänsteraktivister hade skanderat slogans om alla hemskheter som USA står för. Hu Jintao vållade ingen större uppståndelse. För allt vad jag vet har polisen anhållit en tibetan i samband med Jintaos besök. Det tycks vara det hela.
Kina är en marknadsekonomisk kommunistdiktatur som likt USA, och alla andra stormakter som kommit och gått under historiens gång, smutsar ner sina fingrar på olika håll i världen. Kina har t ex utvecklade förbindelser och oljeaffärer med regimen i Sudan. Befolkningen i Darfur har vid ett flertal tillfällen utsatts för grov terror och folkmord utan att Sudan har lyft ett finger för att få stopp på eländet. Som medlem i FN: s säkerhetsråd har Kina hållit Sudan bakom ryggen i ett uppenbart intresse att skydda tillgången på sudanesisk olja.
Kinas egna medborgare lever under stor rättsosäkerhet. Dödsstraff, tortyr och fängslande av politiska motståndare är vardagsmat. Men likafullt inga demonstranter, ingen upprördhet, ingen aktivism.
Hur kommer det sig?
Kan det vara så enkelt - och illavarslande - att det upplevs vara mycket lättare och ofarligare att protestera mot en demokrati som USA än mot en diktatur som Kina? Möjligen finns det fortfarande ett slags socialistiskt skimmer över Kina?
Jag anar i vart fall en sådan tendens i Göran Greiders ledarartikel i Dalademokraten i lördags. Maos stora insats var - skriver Greider - befrielsekriget mot utlänningarna. Greider beklagar förvisso att många miljoner människor fick sätta livet till i "socialistiska experiment". Men likafullt drömmer Greider om att den "röda stjärnan" återigen skall lysa över Kina.
Är det därför som de gängse aktivisterna stannar kvar i hängmattan?
Att vår regering och våra stora företag träffar Hu Jintao är inget att säga om. Det är så det går till. Sveriges överhet och företag vill förstås vara med i racet; flera kontrakt mellan kinesiska företag och svenska storföretag undertecknades under helgen. Jag begär inte att de skall agera annorlunda även om Reinfeldt tycks ha blivit väldigt konflikträdd sedan han blev statsminister. Han vågade knappt uttrycka några åsikter alls varje sig till Bush eller Jintao. Reinfeldts utrikespolitiska blyghet är värt en egen mässa. God diplomati kännetecknas av rakhet och respekt och inte av undfallenhet.
För stunden förundras jag över den demonstrationsblyghet som gatans parlament uppvisar inför Kina. De som inte har några affärer att skydda och inga UD-protokoll att tänka på. De som brukar hävda att de står för goda värderingar och fattiga människor när de protesterar mot USA. Upplever man Kina som en allierad? Som en självklar värderingsfrände medan USA lika självklart uppfattas som en given giende?
Är det så tror jag de gör en grov missbedömning.