Orimligt att hänga ut barn i TV
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi politiker ska, så långt det är möjligt, låta bli att ingripa i yttrande - och tryckfrihetsfrågor. Men när SVT och andra TV-kanaler exponerar barn, på ett sätt som inte kan betecknas på annat sätt än oetiskt måste det få problematiseras och ifrågasättas. Det är inte mer än 15 år sedan Kristdemokraternas förslag om att förbjuda barnpornografi ansågs vara en omöjlighet med tanke på yttrande- och tryckfriheten. Idag är de allra flesta överens om att barnpornografi ska vara förbjudet. I detta fall är Sverige ett föregångsland vad gäller skyddet av barns rättigheter. Men när det gäller frågan om hur barn exponeras i media är vi på inget sätt ett föregångsland. I TV får vi se barn som plastikopereras, stökiga barn som ska uppfostras av en Supernanny och nu senast barn i mycket svåra familjesituationer som ska analyseras i TV till allmän beskådan för hela världen. Idag sparas mycket via internet och dessa program kan förfölja barnet hela livet. Barnombudsmannen tog i sin årsrapport år 2006 upp frågan om barn i media och behovet av pressetiska regler rörande barn. FN:s barnkonvention talar om barns rätt till skydd för sin integritet. Norges pressetiska regler säger att man måste ta hänsyn till vilka konsekvenser ett omnämnande i medier kan få för barnet, även om målsman gett sitt samtycke. Liknande pressetiska regler saknas i Sverige. Ett barn kan inte göra en bedömning av konsekvenserna av deltagande i media och ett barn i trauma är särskilt utsatt. Föräldrars bevekelsegrunder kan säkert vara olika, men det är media som slutligen måste vara de som sätter det etiska ramverket för utgivningen av programmet. Det är förstås av stor vikt att barn och föräldrar får det stöd de behöver i svåra situationer. Det är också viktigt att frågor om barnuppfostran och familjeproblem tas upp i media. Barn i krissituationer ska självklart uppmärksammas, men deras identitet och integritet måste skyddas. Tidigare har SVT dramatiserat barns liv och det borde även kunna göras nu. Varför är det nödvändigt med "reality-tv"? Min förhoppning är att den debatt som nu förs leder till en förändring av de pressetiska reglerna så att barns rättigheter får en tydligare ställning. Om detta inte sker måste vi från politiskt håll fråga oss vad vi kan göra för att förstärka barnens skydd mot otillbörlig exponering i media. Avvägningar i frågan om press- och yttrandefrihet är alltid svåra, men barns rättigheter måste stå högst. Vi måste alltid ha barnens bästa för ögonen.