Opinionsbildning är inget för myndighet
Opinionsbildning är en viktig del av demokratin. Politiska, ekonomiska, ideella, privata och fackliga intressen strävar ständigt efter att vinna gehör för sina tankar och önskemål. Dessa särintressen skildrar ofta verkligheternas tillstånd utifrån helt skilda perspektiv.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur får man då fatt i allmänintresset i denna röra av särintressen? Hur skall särintressenas önskemål och krav och verklighetsbeskrivningar kunna vägas av mot varandra på ett rimligt sätt?
Traditionellt är det staten, via sina domstolar, beslutande församlingar och ämbetsverk som har uppdraget att vid behov formera allmänintresset.
Dessa institutioner har myndighetsmakt, vilket betyder att de under lagarna har rätten att fatta beslut som är tvingade för enskilda medborgare, sammanslutningar, företag och andra former av särintressen.
<B>Mot denna bakgrund är det av central betydelse att statliga myndigheter och verk avstår all annan opinionsbildning än vad som skapas genom deras myndighetsbeslut.</B>
Enskilda medborgare - och alla andra särintressen i samhället - måste kunna vara säkra på att den myndighet som man har att göra med agerar strikt under lagarna. Därför är det minst sagt betänkligt när myndigheter och verk ges opinionsbildande uppdrag av den regering som för tillfället har den politiska makten i staten. Gränsen mellan ingripande myndighetsutövning och opinionsbildning blir flytande vilket får till följd att vårt konstitutionella skydd mot staten försvagas.
Regeringen borde därför låta den nu arbetande Ansvarskommittén få utvärdera de statliga myndigheternas gränsdragning mellan opinionsbildning och myndighetsutövning. Regeringen borde dessutom på egen hand avstå från att ge opinionsbildande uppdrag åt sina myndigheter.
Djurskyddsmyndigheten, Skolverket, Folkhälsoinstitutet, Arbetslivsinstitutet och en rad andra myndigheter befinner sig sannolikt redan i ett gränsland där deras auktoritet som uttolkare av allmänintresset undermineras av opinionsbildninguppdrag i skilda politiska frågor. I en demokrati måste det vara en skarp gräns mellan statens allmänintresse och politiska/ekonomiska särintressen.
Socialdemokratin har för sin egen del inget att vinna på denna glidande, statliga opinionsbildning. Politiska opinioner skall drivas av tydliga och valbara personer och partier. Statlig opinionsbildning riskerar att förstärka bilden av ett anonymt och byråkratiskt överhetssamhälle som är ute efter att jäklas med folk.