Ökad medvetenhet om narkotikafrågan
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När regeringen fattade beslutet att tillsätta den särskilde narkotikasamordnaren fanns det många tecken på ett ökande drogmissbruk i samhället. Drogvaneundersökningar bland skolungdomar visade att antalet 15-åringar som uppgav att de provat narkotika stadigt blev fler och fler. Samtidigt publicerades nya undersökningar om det tunga miss brukets omfattning i vårt land. Även på detta område konstaterades en oroande tillväxt av antalet människor som var involverade i drogmissbruket.
Regeringens uppdrag till Fries var kort och gott att försöka vända den negativa trenden. Inrättandet av den nationella narkotikasamordnaren möttes av stark kritik såväl från narkotikapolitikens fundamentalister som från flera borgerliga partier. De ekonomiska anslagen till Fries och hans kontor ansågs för snåla och dessutom kritiserades regeringen för att den trodde sig kunna motverka narkotikan genom att anställa ytterligare en politisk byråkrat i Rosenbad.
Tungomålstalande
Drogfrågan har under lång tid kännetecknats av ett närmast religiöst tungomålstalande där sökande och argumenterande debatt varit en mycket stor bristvara. Björn Fries startade sin samordnande verksamhet mitt i detta getingbo av övertygelser, traditioner och negativa förväntningar. I ärlighetens namn bör man säga att Fries också har fått möta många positiva förväntningar. Hans strategiska val att tidigt satsa på Samverkan och Synlighet har också visat sig vara framgångsrika. Mycket av kritiken har således hamnat på hälleberget. Nyligen kunde Fries t ex tillgodoräkna sig ett stort och viktigt framsteg. Årets drogvaneundersökning visade nämligen att antalet skolungdomar som prövar narkotika återigen sjunker i Sverige. Ungdomarnas positiva attityd till att avstå från narkotika är ett tydligt tecken på att den nationelle samordnarens envetna och målinriktade arbete börjar bära frukt.
Men mycket återstår naturligtvis att göra.
Obegripligt motstånd
Ett viktigt område är den grova narkotikabrottsligheten utbredning i samhället. En av medarbetarna hos Björn Fries - den rutinerade polisen Walter Kegö - presenterade igår ett digert och mycket samhällskritiskt dokument i ämnet. Dokumentet utgörs av en slutrapport av ett samarbetsprojekt mellan brottsbekämpande myndigheter i Sverige. Författarna av rapporten är poliser, åklagare och tullare från olika delar av landet och från olika myndigheter. I rapporten är det således erfarna praktiker som talar till oss och deras budskap är verkligen inte särskilt muntert. Fram tonar en bild av ett officiellt Sverige som ligger hopplöst efter i viktiga brottsbekämpande områden. Samverkan mellan myndigheterna är bristfällig och lagstödet för olika ingripande åtgärder är otillräckligt. Kegös förslag till åtgärder är väl värda att sakprövas av regering och riksdag. Givetvis finns det invändningar mot en del av förslagen - under den oskyldiga rubriken "teknikbundna spaningsmetoder" förs det t ex fram en del radikala förslag som jag personligen är mycket tveksam till.
Stötande "frihamn"
När det gäller myndigheternas möjlighet att förverka och beslagta ekonomiska tillgångar som uppenbart är frukten av kriminell verksamhet stödjer jag dock Kegös förslag till hundra procent. Det är stötande av Sverige fortfarande utgör något av en "frihamn" för grova brottslingar som tillskansat sig stora tillgångar genom t ex narkotikabrott. Regeringens märkliga motstånd mot en bättre lagstiftning inom detta område framstår som alltmer obegripligt.