"Det är som om det vore krig i vårt land." Orden är Ulf Kristerssons i partiledardebatten i riksdagen 17 januari. De avser de över 300 skjutningarna under 2017, med ett fyrtiotal dödsoffer.
I samma debatt föreslog Jimmie Åkesson att militär trupp ska kunna bistå polisen efter mönster från Danmark (där militär biträder polisen i gränsbevakningen).
Stefan Löfven tog också upp skjutningarna och våldet. Regeringen har lagt proposition om straffskärpningar för många brott, framhöll han. Det är bra, men leder inte till att fler grips.
Löfven och Kristersson ville ha fler poliser, men många platser på utbildningen står tomma, och antalet poliser minskar. Jan Björklund och Åkesson ville ha tillbaka beredskapspoliserna. Det är också bra, men det tar tid.
Tre veckor efter debatten intervjuas kriminologiprofessorn i Stockholm Jerzy Sarnecki av Henrik Höjer i Forskning och framsteg (2/18). Sarnecki är rejält bekymrad för våldet: läget har försämrats snabbt och är nu "jävligt illa." Och, säger han vidare, detta har "tagit oss och polisen med total överraskning."
Läget var allvarligt nog redan tidigare, "som om det vore krig", som Kristersson sade. Men varken han eller Löfven hade i riksdagsdebatten så mycket att komma med när det gäller snabba åtgärder. De två stod mest och ojade sig över läget, som om det handlade om veckans väder. Widar Andersson skrev (17/12 2017) på Folkbladets ledarsida att S och M tillsammans kan få majoritet och bli ett "fundament för vettig politik" efter valet i höst. Det vore bra med en stark regeringsbas, så jag var benägen att hålla med. Det är jag inte efter att ha sett januaridebatten.
Om S och M blir politikens fundament de närmaste åren får vi uppenbarligen mycket snack och lite verkstad. Och handlingsförlamade regeringar har vi haft länge nog. Vi har dock inte många bra alternativ. Men om S och M lyckas bearbeta sin handlingsförlamning kan de nog bli ett bra fundament om några år. Tills dess tror jag att en ämbetsmannaregering är den bästa lösningen, om vi vill få något uträttat.