Ohjälpligt fast
De som inte kan förlika sig med kommunismen borde därför lämna vänsterpartiet, skriver Widar Andersson efter partikongressens omval av Lars Ohly. Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ledare
Partikongressen som just nu pågår i Göteborg sade nej till motioner som krävde att reformerna i valprogrammet skulle finansieras. Efter partikongressens beslut utfärdade Camilla Sköld Jansson - en av de mer hårdföra kommunisterna i partiledningen - en order om att valprogrammet nu var vänsterpartiets politik och därför skulle försvaras av alla ombud och förtroendevalda. För mer rimliga och balanserade vänsterpartister som t ex Björn Grip och Lars Bäckström som varit öppet och djupt kritiska till överbudsflummet i valprogrammet, torde det efter detta vara närmast omöjligt att bedriva valrörelse för vänsterpartiet.
Jag har svårt att förstå varför den handfull ombud på kongressen som drömmer om ett modernt och öppet vänsterparti fortsätter att låta sig förödmjukas på det sätt som sker. Partiet domineras av medlemmar och förtroendevalda som befinner sig i gränslandet mellan demokrati och kommunism. Vänsterpartiet kommer aldrig - i vart fall inte inom överskådlig tid - att bli något annat parti än vad det är idag.
De som inte kan förlika sig med kommunismen borde därför lämna vänsterpartiet.
De vill ha ett parti som inte finns och som inte kommer att finnas. Inom vänsterpartiet råder fortfarande det som kallas den demokratiska centralismen. I klartext innebär det att de beslut som partiets ledning fattat är de bästa för partiet. Lägre nivåer skall därför infoga sig i de centrala besluten. Inom kommunismen finns därför inte samma grundläggande och självklara tolerans för olika uppfattningar som inom t ex socialdemokratin och de borgerliga partierna. Visst kan det gå hett till i debatterna även inom dessa partier; maktstrider, hårdför "förankring" av fattade beslut och krav på "rättning i leden" i känsliga frågor hörs då och då inom alla partier.
I kommunistiska partier har man emellertid aldrig utvecklat någon vana att samexistera med olika uppfattningar inom olika delar av partiet. Varje falang kräver totalt inflytande för att känna sig nöjd. Lars Ohlys öppningstal på kongressen i Göteborg - med utslungade varningar till de medlemmar som är ute efter att "skada partiet" - passar som hand i handske in i den demokratiska centralismens tradition. Med "partiet" menas nämligen "partiledningen" och de beslut som där blivit fattade. Såsom kommunistiska partier nu en gång för alla är uppbyggda så är det nog inte förutan att Ohly har en poäng med sitt bryska budskap. Olika uppfattningar, pågående kritik, öppna diskussioner och fredlig samexistens mellan olika falanger är per system oförenligt med kommunistiska partier.
Den som - likt Johan Lönnroth och Vägval Vänster - framhärdar och "intrigerar" för att få rätt kan därför uppfattas som vore de ute efter att skada partiledningen. Det finns liksom inga mellanlägen mellan Allt eller Inget inom den demokratiska centralismen. Antingen styr man partiet eller också håller man käft.
Blotta tanken på att socialdemokratin skulle bilda regering tillsammans med detta parti är fullkomligt absurd.