Nyttig kris i USA-facket?
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är i alla fall vad man säger. Det finns som alltid inslag av maktkamp också. Lyckas man, kan det innebära en nystart för det amerikanska facket. Misslyckas man, har man ytterligare försvagat en redan svag rörelse genom att än en gång splittra den. När man för 50 år sedan kunde ena facken i AFL-CIO ansågs det som ett stort framsteg.
Den amerikanska fackföreningsrörelsen har alltid kämpat i hård motvind. Ända sedan Joe Hills dagar har fackliga ledare förföljts, trakasserats, fängslats och till och med mördats. De hårda tagen har gjort det lättare för maffian infiltrera till exempel transport- och byggfacken. Något som givit myndigheterna en förevändning att ingripa.
Skyddet för de fackliga rättigheterna är fortfarande dåligt i USA. Det är mycket svårt för en fackförening att komma in på en oorganiserad arbetsplats. Minst 50 procent av de anställda måste i en hemlig omröstning godkänna att facket förhandlar för dem, men oftast kommer man inte så långt som till en omröstning. Ett av de mest fackföreningsfientliga företagen är varuhuskedjan Wal-Mart med en miljon anställda.
Det politiska och ekonomiska klimatet har över huvud taget hårdnat under Bush-administrationen. Trots ökande klassklyftor, fortsätter arbetarna leva på "den amerikanska drömmen" och röstar hellre på en framgångsrik affärsman än på någon av sina egna. Lågutbildade arbetare i Södern är en av Bushs mest pålitliga väljargrupper, trots att de själva bara får det sämre och uppenbarligen inte har något att vinna på hans politik.
Tillbakagången hänger delvis ihop med strukturomvandlingen, när gamla industrijobb försvunnit och ersatts med "white collar"-jobb och den ekonomiska tyngdpunkten flyttats från norra till södra USA, där det inte funnits några fackföreningar alls. Men facket har inte heller hängt med i utvecklingen. De stora fackförbunden organiserar fickor av arbetare i många olika företag och branscher. De kan därför inte utnyttja vare sig sin lokala eller nationella styrka.
De många små yrkesförbunden i AFL-CIO motsätter sig en utveckling mot vad vi i Sverige kallar industriförbundsprincipen. Vid kongressen i juli togs några mindre steg i den riktningen, men utbrytarna menar att snabba och radikala grepp måste till om facket ska överleva. Inte minst med tanke på att arbetsgivarna blir alltmer regionala, nationella och internationella.
Det finns ljuspunkter. Ett av utbrytarförbunden, servicefacket SEIU, som organiserar en rad grupper inom den offentliga sektorn, har haft en bra medlemsutveckling under senare år. Men SEIU konkurrerar enbart på sjukvårdsorådet med 30 andra fackförbund, varav många alltför små för att kunna tillvarata medlemmarnas intressen på ett effektivt sätt. Av AFL-CIO:s 65 fackförbund har 40 färre än 100 000 medlemmar.
Facket i USA är trots sin svaghet en faktor att räkna med i det amerikanska samhället. Inte minst i valtider när det i allmänhet ställer upp för demokraterna. Utbrytarfacken har lovat att även i fortsättningen samarbeta med AFL-CIO i alla frågor av gemensamt intresse. Splittringen av AFL-CIO behöver därför inte nödvändigtvis leda till en försvagning av de progressiva krafterna i USA.