Nya rynkor i Rio
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag besöker Rio och får nya rynkor i pannan. Brasilien är troligen det land i världen där klyftorna är allra störst mellan de som inget har och de som har alldeles för mycket. Det är så nära mellan lyxvåningen där vi blir bjudna på champagne inför storslagen havsutsikt och strandserveringen där flickor sitter på rad och en mamma med sitt barn på armen försöker sälja tuggummin till förbipasserande turister. Ändå är det helt olika världar.
Trots all misär väcker besöket i Brasilien också en del hopp. Hopp om förändring och kamp som inte är meningslös. För det har hänt mycket i Brasilien de senaste åren. Sedan en tid tillbaka finns där en progressiv regering med president Lula i spetsen. Eftersom landet länge styrts av militär- och högerregeringar, där en liten ekonomisk elit har haft ett enormt inflytande, har Lula haft mängder av problem att ta itu med. Fattiga jordlösa på landsbygden. Gatubarn i slumområden. Tusentals unga, prostituerade kvinnor.
Regeringen Lula sitter inte med armarna i kors. Den köper och delar ut jord till mellan 100 000 och 150 000 jordlösa familjer varje år. Den initierar stora program mot hunger och fattigdom och den har redan lyckats pressa tillbaka barnprostitutionen. Men det mest inmponerande av allt är kanske att regeringen trots stora inhemska problem orkar ha en internationell ambition och nu leder tredje världens rättmätiga kamp och ställer krav på inflytande och solidaritet i alla länder.
Kampen är inte meningslös
Varje internationell utblick gör mig medveten om den grundtrygghet som finns i Sverige och sätter våra problem i ett större perspektiv. Men den fyller mig också med ilska och kraft. Om de med sina urdåliga förutsättningar orkar delta i kampen för ett bättre samhälle så ska väl för sjutton vi också orka. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja bekämpa orättvisorna på hemmaplan. De må vara de långa köerna till arbetsförmedlingen, hemlösheten på våra gator, ojämställdheten, rasism eller att människor slits ut i förtid i arbetslivet. Även om det känns som det går trögt och långsamt ibland gäller det att komma ihåg att kampen inte är meningslös.
Det är dessa optimistiska funderingar jag bär på när jag en ledig förmiddag vandrar utmed Copacabana och inspekterar gatuförsäljarnas bord med färgglada bikinis och hantverk. Så föreslår någon i sällskapet att vi ska söka upp ett lite finare shoppingcenter som vi har hört talas om. Vägen dit går under en bilbro. I smutsen och mörkret och avgasångorna därunder möter jag ett par blänkande ögon. Det är ett barn i min egen dotters ålder som ligger i sin sovande tonåriga mammas famn. Bädden består av några smutsiga tidningar. Blicken är inte nyfiken och förväntansfull som den hos min tvååring. Den är skygg och likgiltig.
Efter ett sådant möte kan man inte shoppa. Efter ett sådant möte kan man inte heller gaska upp sig och käckt delta i kamp och samhällsomvandling fast man vet att det är det enda som hjälper. Det får vänta till senare.
Just då kan man bara tömma sina fickor på alla sina reals, lägga dem intill barnet och gå hem till sitt hotellrum och gråta.