Nu måste (s)nigeln lyssna på Finspång
I torsdags deltog jag i en debatt på ABF-huset i Stockholm. Temat för debatten var problemen inom socialdemokratin i allmänhet och partiets ledare Göran Persson i synnerhet. Det var en märklig tillställning.
Erland Olauson var huvudtalare i Finspång. Foto: Andreas Skogh
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Igår var jag på 1 maj-möte i Finspång. Det var en ytterst traditionell tillställning med en blandning av visioner, kritik och intressanta samhällsperspektiv i talen. Gun Axelsson från s-kvinnorna var djupt kritisk mot behandlingen av de apatiska flyktingbarnen. Mikael Wiklund från SSU i Östergötland gisslade partiet, fackföreningsrörelsen och sitt eget ungdomsförbund för allt fiffel, mygel och annat elände som fyllt media under den senaste tiden. Erland Olauson höll ett personligt, pedagogiskt och samhällskritiskt tal om kommande stora uppgifter för socialdemokratin.
Så här är det oftast på möten inom arbetarrörelsen. Grundtonen är alltid kritisk. Socialdemokratin är en kritisk rörelse. De som har makten inom politiken kritiseras ständigt av sina egna. Utan kritiken vore socialdemokratin stendöd som valvinnande maskin.
Vid en kongress förra året liknande Göran Persson socialdemokratin vid en snigel som sakta och eftertänksamt och med ständigt vajande känselspröt söker sig fram i samhällsterrängen.
Det är en bra liknelse. Den som har makt i en demokrati skall inte ha för bråttom. Känselspröten måste få tid att fånga upp signaler och synpunkter. Kroppen skall ha ständig markkontakt för att kunna känna av förändringar i samhällets mylla.
De som tror sig själv veta bäst - "enda vägen"-moralister till höger och vänster i politiken - brukar tala föraktfullt om socialdemokratins snigelinspirerade ledarskap.
De vill peka med hela handen. Någon eftertanke behövs inte eftersom deras "förtanke" är så briljant.
<B>Socialdemokratin är kanske inte något särskilt briljant rörelse alla gånger. Ibland rör sig snigeln dessutom så pass långsamt att den har svårt att uppfatta när historien vänder blad och tidsandan skiftar.</B>
Dessa brister övervägs dock av att den inte är på väg mot något i förväg bestämt mål. Det är vägen som är målet. Visionerna inom socialdemokratin är därför oftast begränsade och knutna till en eller annan praktisk reform inom t ex tandvården, äldreomsorgen, anställningsstödet, energiforskningen eller regionalpolitiken.
En av 1900-talets mest blodiga och fasansfulla erfarenheter är att man bör akta sig för makthavare med stora och omvälvande mål och visioner. Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot borde för lång tid ha vaccinerat mänskligheten mot att ge för mycket makt till alltför visionära ledare.
Visioner är förstås viktigt. Den som drivs av visioner är stark och målmedveten.
<B>Baksidan av egen målmedvetenhet är att man kan bli döv för kritiska röster och för andra människors visioner. Det är därför inte främst de politiska ledarna som skall bära de stora visionerna och hävda de bestämda slutmålen.</B>
Det blir en mycket bättre livsresa om det istället är människorna själva som har utrymme och möjligheter att försöka förverkliga sina egna visioner. Det politiska ledarskapets uppgift är istället att vaja med känselspröten - pejla in människors, företags, föreningars, forskares och kritikers visioner. Vid behov döma av mellan olika intressen, ibland sätta ner foten i en viktig värderingsfråga och stundom förnya sig genom att ta till sig kritik som snappats upp från det civila samhället visionärer.
1 maj-mötet i Finspång bör få socialdemokratins känselspröt att vibrera. Erland Olausons kritik av EU för att (eventuellt) blanda sig i de svenska kollektivavtalen, Gun Axelssons kritik av den okänsliga behandlingen av de apatiska flyktingbarnen och Mikael Wiklunds svidande kritik av myglet bland vissa av rörelsens halvpampar, måste tas på allvar.
Lyssnar inte snigeln på Finspång får den skylla sig själv om den blir överkörd.