Nu behöver vi nya vägar
Göran Färm
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad sa hon då? Jo, efter att ha beskrivit nazisternas krigsförbrytelser sade Wallström:
- Trots detta finns de som i dag vill kassera den överstatliga idén. De vill att EU ska gå tillbaka till det gamla mellanstatliga sättet att sköta saker.
Färm i världen
Enligt en skriftlig version som lades ut på EUs hemsida skrev hon också att "dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder". Meningen ströks dock före talet.
Jag tycker att hon gärna hade kunnat behålla även den. För vad Margot därmed gör är att ställa den svåra frågan om mellanstatlighet och överstatlighet på sin spets. Ska vi ha ett samarbete i Europa som bygger på lösliga resolutioner där var och en ändå alltid gör som den vill? Eller ska vi ha ett förpliktande samarbete där vi kan ta gemensamma lagar, förebygga ny nationalism och t o m gripa in aktivt mot ett medlemsland i EU som skulle börja gå i Hitlers eller Stalins fotspår igen.
Efter andra världskriget drog fransmän, belgare, holländare m fl som alla hade ockuperats och förtryckts av nazisterna, och hade inte bara andra utan även första världskriget i färskt minne, en ny slutsats. Inför framtiden måste vi hitta en ny, mindre tandlös modell för samarbete i Europa.
De till intet förpliktigande resolutioner som det mellanstatliga samarbetet i Nationernas Förbund producerade under mellankrigstiden visade sig fullkomligt maktlösa inför framväxten av en aggressiv regim som den nazistiska. Chamberlains fruktlösa försök att förhandla om fred med Hitler - "Peace in our time" - kom att stå som en skamlig symbol över grannländernas flathet inför det hot som kom att innebära döden för miljoner, bl a i Theresienstadt.
Inte bara de som hade krossats av nazismen i andra länder och stod där med miljontals oskyldiga offer, utan också de som hade varit i opposition mot Hitler och Mussolini i Tyskland och Italien, och som i lika hög grad hade mördats, fängslats eller tvingats i exil, kom till samma slutsats:
- Detta till intet förpliktande mellanstatliga resolutionsskrivande duger inte, nu måste det bli något mycket mera kraftfullt.
Ska våra länder kunna byggas upp igen, sida vid sida, utan att sikta på revansch, nationalism och nya krig måste vi göra gemensam sak, sa man. Då måste vi systematiskt överbrygga nationsgränserna, hjälpas åt med återuppbyggnaden, ta bort handelshinder, göra det fritt fram för ungdomar att resa och studera i andra länder. Då ska vi först med gemensamma lagar ta kontroll över den kol- och stålmarknad som utgör grunden både för den militära rustningsindustrin och återuppbyggnaden av broar, järnvägar, industrier osv.
Detta är vad det fortfarande handlar om. Ska vi kunna möta gemensamma gränsöverskridande hot och möjligheter kan aldrig var och en alltid göra som han vill. Vetorätt innebär alltid att den som vill minst bestämmer. Ska vi dra lärdom av krigen måste vi på vissa områden göra avkall på den nationella suveräniteten, och stå för att vissa värden är viktigare än nationsgränsen. Det kräver gemensamma institutioner med maktbefogenheter och överstatlig lagstiftningsrätt för att hävda dessa värden, trygga freden och samlevnaden.
Margot har rätt: Den gamla vägen ledde till ett fruktansvärt resultat. Nu behövs en ny.