I torsdags beslutade riksdagen att avskaffa filmcensuren. Den var faktiskt äldst i världen, har funnits sedan 1911.
Men filmcensur har inte varit något specifikt svenskt. De flesta länder har åtminstone beslut om åldersgränser, och det ska vi ju fortfarande ha i Sverige.
Det är förhandsgranskning av film för biopublik över 15 år som avskaffas.
Äntligen, tycker jag. Filmen är undantaget från regeln att man inte ska kunna stoppa någon från att uttrycka något. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Tidningar kan ju t ex publicera precis vad som helst. Det är bara jag som ansvarig utgivare på Folkbladet som kan stoppa en artikel. En annan sak är att en publicering kan vara straffbar, och att jag då kan dömas till fängelse. Men det avgörs i så fall först i efterhand.
Den nya konstarten, filmen, hade länge lågt anseende. Det var underklassen som drogs till den, filmen blev tidigt ett folknöje. Då gällde det att skydda de obildade massorna.
Filmens karaktär av underklassnöje motiverade censuren. Gradvis har en liberalisering skett. I Fellinis La Dolce Vita från 1960 ropar någon på italienska:
"Hej på er horor och bögar!"
I den svenska översättningen blir det till:
"Hej på er patrask."
Censuren ville inte låta publiken ta del av vad som ansågs som grovt språk.
1971 avskaffades sedlighetsparagrafen, vilket innebar fritt fram för porren. Så för precis trettio år sedan, i december 1980, fick vi moralpaniken om videovåldet. Det som var totalförbjudet på bio var plötsligt möjligt att se hemma i soffan. Sedan dess har också internet tillkommit som innebär att allt är tillgängligt. Att då ha kvar censur just för biograffilm blev verkligen bisarrt, det insåg snart de flesta. Så efter det blev klippen allt glesare, för att till slut i praktiken helt försvinna.
Faktum är att det allra sista censurklippet gjordes för rätt exakt femton år sedan, den sjunde december 1995, av Norrköpingsbon Rolf B Jansson.
Då tog han bort 48 sekunder "tortyr i skruvstäd" och 46 sekunder "misshandel med slagträn" från Martin Scorseses Casino. Beslutet togs säkert sedan av en nämnd på biografbyrån, men det var Rolf som var handläggare. Jag vet att Scorsese visste om sin svenske censor som han ofta fick problem med.
Om de träffats hade de säkert haft trevligt och snackat film. Rolf B Jansson, som gick bort för flera år sedan, var en man med humor och svårslagen som filmvetare.
I många år förestod han "Harlekinen" i Konstmuseet. Jag har läst intervjuer med Scorsese där han medger att han nog gick till överdrift med våldet i maffiafilmerna. Kanske hade de inte så olika syn på film ändå.
Men Rolf B Jansson går alltså till historien som den siste i Sverige som gick in med censursaxen i en film. Eller det vet man ju inte förstås.
Tider med totalitära regimer kan vänta runt hörnet. Men vi som anser att friheten att uttrycka sig är det allra viktigaste välkomnar beslutet från riksdagen. Censur hör hemma i diktaturer.
Det var bara det jag ville säga.