Norrköping då och nu
Göran Färm
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ändå var Norrköping så oerhört beroende av världen omkring oss. Vi behöver inte gå tillbaka till det historiska utlandsinflytandet via vallonska, tyska och judiska familjer som De Geer, Swartz, Eberstein eller Stern. Även den moderna textilindustrin som på 50- och 60-talen fortfarande dominerade stan var helt beroende av export, och höll på att konkurreras ut av lägre kostnader i andra länder. Vid sidan av textilen präglades stan av utländska företag som Harvester och GoodYear.
Vi ungar såg omvärlden mest som film, musik och idrott och ibland skrämmande nyheter som Kennedymordet. En och annan som vi kände åkte som FN-soldat till Cypern eller Kongo. Idoler som Julle Gustavsson, Harry Bild och Torbjörn Jonsson blev utlandsproffs. Beatles, James Bond, stans första (?) engelska pubar och klubbar som Peters och Knäppingen.
Färm i världen
Idag är Norrköping inte mindre påverkat av omvärlden, utan mycket mer - på gott och ont. När F 13, Ericsson och STAL Refrigeration lades ner berodde det på omvärlden. Andra företag köptes eller startades av utländska ägare och blev kvar och bidrog till välståndet: Fiskeby, Hernialim - framöver Okmetic/Norstel.
Själva reser vi på ett helt nytt sätt. Om tsunamin hade slagit till på 50-talet hade ingen ens funderat över om där kunde finnas svenskar. 2004 dog över 500 svenskar i Thailand, även Norrköpingsbor.
Vi ser det på miljön. På 60-talet började man så smått fundera på miljöfrågor och utsläppsrening. Vi började läsa Rachel Carson och Hans Palmstierna, och förstå att miljögifterna känner inga gränser. Idag vet vi att om vi ska få rent vatten i östgötaskärgården hänger det inte främst på oss östgötar, utan på ester, letter, polacker, tyskar - och på EUs lagar om dubbelskrov för oljetankers.
I början av 60-talet levde alla i skräck för det tredje världskriget. Vi hade sorgegudstjänst för den mördade Dag Hammarskjöld i S:t Johannes kyrka, vi hörde om Kubakrisen och Berlinmuren. Risken för ett kärnvapenkrig i Europa kändes in på skinnet som en fullt möjlig realitet. Idag är kärnvapnen på andra sidan Östersjön, bara 30 mil från oss, nedmonterade.
I mitten av 60-talet fanns det fortfarande bara en "neger" i stan, vad jag vet. Han var en kompis till mig, som hette Charles Alexander. Vi bodde båda på Ljura och han lärde oss spela basket, lyssna på jazz och kritisera Vietnamkriget.
Det är detta - Norrköping och världen runt omkring oss - jag kommer att skriva om när jag nu blir krönikör på tidningen i mitt hjärta, Folkbladet. Här började jag min bana som tidningsbud 1963, och har sen varit praktiskt taget allt utom ledarskribent - korrekturläsare, reporter, redigerare, styrelseordförande och t o m en kort tid VD, dock utan att någonsin vara fast anställd. Vi ses och hörs!