Nog föder Gud höken
Jag har en något avvikande inställning till dokumentärserien om Göran Persson.De allra flesta, i alla fall i media, sågar den. Men det är ju lysande tv!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tycker att det slår allt annat i tv de senaste månaderna. (Bara med ett undantag: FC Barcelona-Real Madrid för två veckor sedan.)
Medievärlden är liten. Jag känner en del av tyckarna och vet att man inte ska underskatta en djupt mänsklig faktor: Avund.
Visst finns det komplikationer. Att Erik Fichtelius fortsatte som politisk kommentator var förstås fel.
Det är inte svårt att förstå att Stina Dabrowski kände sig lurad.
I efterhand fick hon veta att hennes partner i utfrågningarna inför valet hade ett hemligt avtal med en av partiledarna.
Fichtelius borde såklart genast fått andra arbetsuppgifter.
Men bortsett från det. Som genom en glipa i ridån får vi se vad som rör sig bakom kulisserna, i "furstens" huvud.
Berättelsen är släkt med filmen The Queen. Helen Mirren gestaltar där drottning Elisabeth så att det känns som om vi tittar in genom ett nyckelhål. Precis som i filmen ser vi här en mycket ensam människa. Han berättar sin historia.
Nu när några hör vad Persson sagt är deras reaktion: Han ljuger. Persson ljuger säkert inte, men han ger sin version.
När Jan Myrdal skrev böckerna om sin barndom invände hans systrar. Så var det inte alls!
Likadant reagerade Jan Guillous skolkamrater efter Ondskan.
Vi kan nog alla känna igen oss. Någon påstår att vi sagt något, men vi minns det inte alls så. Ord står mot ord. Det är just därför man skriver protokoll som justeras.
Ibland blir dokumentären också stor bildberättelse.
Som när Göran Persson skriver autografer och pratar med folk samtidigt som Margot Wallström håller tal.
- Nu är det ingen som lyssnar på mig, det är svårt att vara förband, säger hon.
Eller när Persson frågar Clinton om han vill skicka med en fråga till Arafat och Clinton säger:
- Vi vänder oss om så att de inte kan läsa på läpparna.
Så får vi se hur han lägger armen om Persson och de vänder ryggen mot kameran.
Helmut Kohl hetsäter smörpaket. Göran Persson skildrar sitt bluffäktenskap. Han vankar omkring ensam ute på Harpsund. Besviken på sina nära medarbetare. Bitter och, framförallt, ensam. Det är ensamt på toppen.
"Gud föder höken" var titeln på programmet i torsdags. Göran Persson säger det som svar på om han oroar sig för att förlora valet.
"Nog föder Gud höken" är en diktsamling av Norrköpingsfödde Ture Nerman som kom 1927.
Det kan uppfattas som att den som kämpar och jagar ska få lön för mödan. Men höken är ju ett rovdjur.
Om alla fåglar var som höken - kunde ingen höra göken. Höken slår sitt byte, tar för sig utan hänsyn. Kanske är det självbilden.
På måndag visas den sista delen. Jag tänker inte missa den. Det var bara det jag ville säga.