När tävlan blir monopol
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gick inte att få majoritet i riksdagen för en lag som skulle förbjuda medieföretag att köpa upp konkurrenter.
Det var nog lika bra det.
Vi har visserligen inte retroaktiv lagstiftning i Sverige, så vi skulle ha klarat oss.
Men sanningen är ju att Folkbladets framtida utgivning säkrades just därför att konkurrenten köpte upp oss.
Om alternativet är tidningsnedläggningar måste det vara bättre att mediekoncerner tillåts växa. Även om många av oss förstår, och kan dela, Marita Ulvskogs oro.
Man vill inte ha en svensk Berlusconi som för politisk kampanj genom alla sina tv-stationer och tidningar.
Nu har vi ju i Sverige vant oss vid att medieägarna är passiva när det gäller att direktstyra innehållet. Men Jan Stenbeck har gjort en del försök. Och minns att Carl-Johan Bonnier sagt att Bonniers bara kan tänka sig att äga medier med en i grunden liberal ideologi.
För det mesta är ändå medieägare som vilka andra kapitalister som helst; de vill göra bra affärer. Business as usual.
Berömt är den gamle tidskriftsgiganten Erik Åkerlunds uttalande när han hade samlat hela personalen:
- Det som lönar sig sämst här på förlaget, det är redaktionerna!
Sedan sålde han till Bonnier.
Kapitalstarka ägare som är pigga på att göra bra affärer behöver inte nödvändigtvis vara en fara för den massmediala mångfalden.
Att det är folkrörelser som driver mediaföretag har ju i själva verket visat sig så äventyrligt att det resulterat i omfattande tidningsdöd.
Arbetarrörelsens företrädare började leka affärsmän och dribblade med miljonerna så dammet yrde. När dammet lagt sig hade ett antal tidningar gått i graven. Men även borgerliga andratidningar har ju tvingats ge upp.
Marknadsekonomins hyllade konkurrens bär på sin egen motsats; monopolet. Den inte alltid så ädla tävlan om marknadsandelar tycks sträva mot att upphäva sig själv. Så att till slut bara en aktör finns kvar.
Det kräver förmodligen politiska insatser för att göra något åt.
Vill kulturministern göra en insats för att säkerställa många olika slags tilltal i media så vet jag vad hon ska göra:
Höj presstödet och stärk Sveriges Radio och Sveriges Televison!
Förstår inte riktigt hur liberala politiker som vill skrota presstödet resonerar. Det skulle ju i ett enda slag innebära tidningsmonopol i flera städer,en röst ,ett sätt att skildra verkligheten.
Inte bara mindre att välja mellan. Utan också säkerligen sämre kvalitet på de dominerande tidningarna som blev kvar.
Utan en fräck uppstickare som utmanare skulle den åldrande greven, som är vår konkurrent, vara betydligt tröttare.
Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.