När något saknas på frukostbordet
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För andra räcker det med det sistnämnda, kanske kombinerat med en cigg och en Treo.
Men det finns en beståndsdel som passar alla. Morgontidningen.
Särskilt Folkbladet är ju faktiskt som gjord för frukostbordet.
Inte enbart därför att man lätt får plats med de andra ingredienserna på bordet också, men bland annat därför.
Jag var inne på det här med den viktiga relationen en prenumerant har med sin morgontidning i min kolumn i förra veckan; löftet om möten varje morgon.
Den gångna veckan har jag själv fått inse betydelsen av löftet.
Känt det på huden, som man säger numera. Jag har varit på semester på Kanarieöarna. Utan mötet med Folkbladet varje morgon. Då är det tomt på frukostbordet, trots att man hämtar färskt bröd från butiken snett över gatan.
Nu är ju möjligen jag lite yrkesskadad. Ser helst alla nyhetssändningar i tv, läser sex tidningar per dag, har ständigt öronsnäckan redo för nyheterna från radion. Nyhetsnarkoman, säger en del, men det är ett ord jag inte gillar.
Dessutom är jag inte alls ensam om att vilja ha min tidning till morgonmålet, det visar verkligen den senaste statistiken.
Så vi gäster från olika delar av Europa, på den soliga ön utanför Afrikas kust, vankar oroligt omkring tills vi får tag i ett blad hemifrån. Visserligen någon dag gammalt och visserligen till ett pris som för en pocketbok, men vad gör man?
Engelsmännen har det bäst förspänt. De får sina tidningar dagsfärska och till ett lägre pris. The Sun och News of the world trycks dagligen på Kanarieöarna. Kanske har tyskarna det på liknande sätt, det hann jag inte kolla upp. Att tyskarna har tagit etern i besittning är dock helt klart. Man hör nästan lika mycket tyska som spanska i radion och Vikingarna på tyska verkar ha gått hem.
Vi får hålla till godo med den skandinaviska timmen varje dag kl.18.
Nyheter hämtade från norska och svenska tidningar sammanställda med en nyhetsvärdering som är lite hejsan-svejsan.
Samme programledare blandar nyheterna med reklam och "tips" på restauranger med svensktalande personal i en osalig blandning. Allt levererat med ett ålderdomligt radiospråk med högläsning som på 1950-talet.
Det är då man längtar till nyheterna i P4 och P1 Morgon.
Det är då man bestämmer sig för att ha semester. De gamla blaskorna från hemlandet får ligga orörda i kiosken. Nyhetsflödet avstängt för ett par dagar.
Gestalterna i romanen av Göran Tunström, som jag läser i en solstol på stranden, tycks plötsligt säga mer om samtiden än vad jag får mig till livs i mediabruset. Molnet därborta i väster liknar en häst med ryttare som just ska hoppa över ett hinder, så ändrar det sig och ser nu mer ut som en gubbe med skägg. Vicka en aning på tårna, pilla litet i naveln, kanske har jag ändå legat för länge i solen ...
Men nu är det vardag igen och då vill jag ha min riktiga morgontidning till frukost. Den ger fibrer som müslin, är färsk som juicen och uppiggande som kaffet. Folkbladet satsar inte på export, men så länge du finns här i spridningsområdet så lovar vi ett möte varje morgon.
Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.