När Isidor störde julefriden i stan
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Jaså! Här har ni Lenin på väggen ...
Men den skäggige mannen är faktiskt inte Lenin. Det är Isidor.
Det var en driftig karl det. Isidor Kjellberg föddes 1841 i Stockholm. Efter att ha arbetat på Motala Verkstad ett tag, så stack han till Amerika. Där började han skriva artiklar i svenska tidningar, som skildrade livet på skuggsidan i det nya landet.
Främst skrev han i GöteborgsPosten under vinjetten "Brev från Amerika".
Han började med en programförklaring som gör det tydligt att här har vi en kille med självförtroende och brinnande iver att berätta:
"Aldrig har någon, som fattat pennan för att beskriva förhållandena i Amerika, känt sig i högre grad än jag intagen av en innerlig önskan att se sakerna sådana som de i verkligheten är".
Han såg till att komma in i Cook County-fängelset i Chicago och skrev vasst och kritiskt om förhållandena där. Vid ett besök på ett sinnessjukhus i New Orleans mötte han en svensk kvinna som levde under vidriga omständigheter. Hans skildringar av detta innebar att den arma kvinnan till slut kunde komma hem till Sverige.
1872 kom Isidor Kjellberg tillbaka till hemlandet med ett självpåtaget uppdrag.
Han skulle starta en tidning. En modern tidning med djärv journalistik som tog de svagas parti och avslöjade orättvisor.
Han reste först till Norrköping och sedan till Linköping och på självaste julafton 1872 kom "Linköpings-Östgöten" ut med sitt första nummer. Sista sidan hette "Norrköpings-Östgöten".
Han förstörde julen för de förmögna familjerna i de båda städerna, har det berättats, för han skrev tufft och djärvt redan från början. Ett år senare hade tidningen över tusen prenumeranter. Länge var Isidor ensam på redaktionen, han gjorde allt själv.
Men tidningen hade en reporter i Norrköping. Reportagen från fabrikerna i Norrköping brukar kallas de första arbetsplatsreportagen i svensk press.
Under Sundsvallsstrejken 1879 använde han sig av ett journalistiskt grepp som hundra år senare skulle kallas "Wallraffreportage".
Isidor gav sig ut för att vara arbetare och gick från sågverk till sågverk och skaffade sig information. Sedan knallade han upp till landshövding Treffenberg och ställde frågor.
På Östgötens tak vajade stjärnbaneret och på fasaden fanns frihetsgudinnan.
Isidor Kjellberg glömde inte sina amerikanska frihetsideal. Det där kan kanske för en nutida generation tyckas motsägelsefullt. Men de som då emigrerade till USA ville bort från ett gammalt förtryckarsamhälle.
Tronen, altaret och penningpåsen var de förhatliga symbolerna.
I USA fanns ingen statskyrka med präster som höll husförhör och bestämde.
Inga adelsmän och ingen kung som ärvde sitt ämbete. Att det fanns sådana som satt på stora penningpåsar upptäckte de dock förstås så småningom.
Mycket har hänt sedan dess. Men det är klart; det var inte så länge sedan statskyrkan avskaffades och på tronen sitter kungen ännu kvar. Behovet av en journalistik som sätter fokus på orättvisor finns kvar och behovet av en tidning som är en fräck uppstickare och slår underifrån finns kvar.
Det är alltså på julafton i år prick 130 år sedan Isidor Kjellberg startade Östgöten. Tyvärr är ju tidningen med det namnet nedlagd. Men Folkbladet finns i högsta grad kvar.
Den tidning du nu läser har en lite annan historia. Folkbladet startades av arbetare i Norrköping 1905. Det betyder alltså 100-årsjubileum om bara tre år. Då ska vi ställa till med fest och du är bjuden. Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.