- I alla fall när det gäller den manliga identiteten, påpekade historieprofessorn Björn Horgby i en intervju i Folkbladet i veckan.
Han skrev för några år sedan en artikel med rubriken "Klassrivaler - Kamraterna och Sleipner". Den handlar om den tid då de här båda klubbarna inte bara var rivaler på fotbollsplan, utan faktiskt också i politiken.
Det förekom gängstrider med tydliga inslag av klasskamp i 1880-talets Norrköping. Albert Engström har skildrat hur han slogs mot arbetarungdomarna:
" Med daggar av kastanjer, vackert flätat läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar."
De här striderna flyttades över till fotbollsplanerna när IFK Norrköping och IK Sleipner bildades. IFK grundades av läroverksungdomar - Sleipner av springpojkar.
Att det också handlade om politik blev t ex tydligt under storstrejken 1909. Då skyddades företagen av frivilliga skyddskårer. Flera medlemmar från IFK Norrköping var med i sådana skyddskårer.
"För arbetarklubben Sleipner fick konflikten stora konsekvenser. Några medlemmar uppträdde som strejkbrytare och blev uteslutna, vilket resulterade i att ett femtontal medlemmar gick ur klubben", skriver Horgby.
Numera är det här historia. Även om man kan få höra äldre Norrköpingsbor som påminner om att Sleipner är arbetarnas lag. Så är det ju också i andra städer. Fotbollsklubbarna är, eller var, klassmarkörer.
I Malmö är MFF arbetarlaget, i motsats till IFK Malmö. I Göteborg är IFK arbetarnas klubb och Örgryte klubben från den finare stadsdelen.
I Stockholm är Hammarby arbetarklubben. Det stod i stadgarna i början att HIF var en förening för arbetare. AIK och Djurgården var klubbar för de mer besuttna.
Än idag är nog Djurgården favoritlaget för de som bor på Östermalm. Och Hammarby är laget för de på Södermalm. Där är det lite radical chic att hålla på Bajen.
Vilket ju motsägs av att södermalmsbon och vänsterledaren Lars Ohly är inbiten DIF-are. Så värst mycket politik finns det nog inte längre på läktarna i Sverige.
Annat är det i Italien och Spanien. Lazios hemmaläktare är sedan många år ett tillhåll för militanta fascister. Det har ju t o m förekommit där att spelare hälsat fansen med den romerska hälsningen.
I Katalonien har man inte glömt inbördeskriget. Bland de första som Franco mördade var FC Barcelonas ordförande Josep Sunyol.
Franco pumpade sedan in pengar i Real Madrid, som blev en viktig kugge i generalens propaganda. Barcelona mot Real ("det kungliga") Madrid är alltså fortsättningen av Spanska inbördeskriget på fotbollsplanen. Fascismen mot demokratin. Det borde då vara självklart vilka man ska hålla på. I Norrköping kan man däremot lugnt bortse från historien och helt enkelt heja på det lag som är bäst i stan...
Det var bara det jag ville säga.