När får vi en debatt om mediapolitiken?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag hade just tillträtt som redaktionschef och ansvarig utgivare sommaren 1991 när dåvarande a-pressen gav bort tidningen till ett par lycksökare från Stockholm. Beskedet kom dagen efter valet.
Det var ett fruktansvärt svek mot personal, läsare och arbetarrörelsen i Östergötland. Att socialdemokraternas ledamöter (Bo Toresson och Björn Wall) i styrelsen för a-pressen kunde acceptera detta är en gåta. Kanske satt de och sov eller hade roligare saker för sig än att ta ansvar för a-pressen. Det har aldrig blivit riktigt klarlagt hur det gick till, det är väl för pinsamt.
Det visar hur lätt partiet tog på mediafrågorna, då liksom nu.
<b>Kort historia</b>
Vår historia i privat ägo blev ganska kort. Vi överläts under märkliga former till en herre vid namn Bo Merner vars främsta meriter var välputsade skor och att han påstods känna kungen.
Han dömdes senare i tingsrätten för diverse brott men friades i hovrätten. Åklagaren var chanslös mot advokatuppbådet den gången. Vad Merner har för sig nu för tiden vet jag inte.
<b>Läsarnas tidning</b>
Efter Merners konkurs så blev vi läsarnas egen tidning.
En imponerande uppslutning från över 3000 privatpersoner och organisationer i länet blev räddningen för Folkbladet - till en början också för Östgöten i Linköping/Åtvidaberg.
Tyvärr orkade vi inte hålla ut i Linköping, vi tvingades lägga ner Östgöten för några år sedan. Ingen utanför tidningen brydde sig nämnvärt.
Corren blev monopoltidning i Linköping och Åtvid. Det finns de som säger att Corren slöat till sedan Östgöten försvann.
Att Corren också äger den reklamberoende radion gör inte saken bättre.
<b>Stabil ekonomi</b>
Folkbladets ekonomi är idag stabilare än någonsin. Vår nya huvudägare, konkurrenten Norrköpings Tidningar, har satsat rejält. Givetvis i syfte att tjäna pengar på affären. Konkurrensen fortsätter oförminskad, kanske ännu hårdare än förr.
Utan samhällsstöd skulle vi trots det inte finnas. Detsamma gäller för flertalet av de socialdemokratiska tidningarna och en del borgerliga tidningar med Svenska Dagbladet i spetsen.
<b>Måste sälja</b>
Självfallet måste vi liksom andra tidningar också sälja annonser och ta ut abonnemangsavgifter. Presstödet är bara en del av våra samlade intäkter. Men ändå en förutsättning.
Det finns krafter som vill slopa stödet helt och hållet.
Någon vidare debatt om mediapolitiken i Sverige förs knappast. Den enda toppolitiker som tycks vara intresserad är kulturminister Marita Ulvskog.
Att moderater och folkpartister är ointresserade är inte så konstigt. De torde vara rätt nöjda med läget som det är. Högermannen Anders Björck vill ju till och med avveckla Sveriges Television och ge ännu större spelrum för de så kallade marknadskrafterna (det vill säga billigast möjliga program med högsta möjliga reklamintäkter).
När får vi en mediadebatt inom arbetarrörelsen?
Är det OK att Disney och Stenbeck tar hand om TV, film, internet, skivindustri osv?
Om inte får vi nog börja diskutera hur medborarna ska skaffa sig inflytande över mediapolitiken. Det har med demokrati att göra, nämligen.