Myterna om polisen
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Någon har sagt att människors reaktioner på polisnärvaro indikerar huruvida vi är ordentligt vuxna eller inte. Om vi vid åsynen av en polisbil spritter till och vill gömma oss är vi inte riktigt torra bakom öronen än.
Examensveckan 1987 var jag definitivt inte vuxen. En av de sista dagarna på terminen i nian skulle klassen gå på skogspromenad för att sedan äta glass hemma hos klassföreståndaren. Solen sken, himlen var klarblå och klasskamraterna på spjuverhumör. Några grabbar skulle skoja med tjejerna och knuffade ned oss i en skogssjö vi passerade. Jag och en kompis blev drypande våta.
Aldrig varit så rädd
Det tog en stund att vrida ur kläder och byta det som gick. När vi skulle springa ifatt de andra var vi inte längre säkra på åt vilket håll de försvunnit. Efter någon timmes travande på stigen hörde vi bruset från en väg. Om vi tar oss dit och går utmed den måste vi väl förr eller senare se någon vägskylt, tänkte vi. Då vet vi i alla fall åt vilket håll vi ska gå.
Vägen var bred och bilarna höll hög hastighet. Flera av dem tutade och vinkade där vi gick i våra blöta kläder. Någon vägskylt såg vi inte till och vi började tappa modet. Plötsligt saktade en vit Volvo in bakom oss och ur den klev två polismän i uniform. De frågade om vi inte kände till att det var ett brott att gå på motorvägen. Jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
När polisen påpekat att vi faktiskt just blivit straffmyndiga och skällt på oss så att vi började gråta körde de oss hem till klassföreståndaren.
Klasskamraterna hade gått hem men vi fick i alla fall vår glass. Sedan skjutsade jag kompisen, utan hjälm, hem på min moppe.
Fascistpack, slöpåsar eller bara bakbundna av politiska beslut och minskade resurser. Det finns många myter och halvsanningar som florerar kring polisen. Antingen daddar de för mycket med de brottsmisstänkta eller så ger de sig på oskyldiga demonstranter. Respekten för dem är alltifrån gränslös till obefintlig.
Bland gemene man upplever man att antalet poliser minskar, att de inte jobbar de tider brotten begås och att fler och fler orter är helt obevakade. Dessutom finns det många som tror både att många poliser flyr yrket och att de som nyutexamineras inte får jobb.
Inget av detta är sant. Sedan 2001 har landets poliskår blivit större. På de platser där det tidigare har funnits polisstationer som stått och kostat pengar för att sköta exempelvis passärenden finns nu i stället fler brottsbekämpande poliser på gatan. Polisens arbetstider har setts över och förändrats och nya poliser får jobb i princip direkt efter avslutad utbildning.
Vardagsbrott
Därmed har polisens arbetsvillkor förbättrats de senaste åren och det är rimligt att ställa krav på att fler brott klaras upp. Särskilt små "vardagsbrott" har en tendens att dra ut på tiden och falla i glömska. För att inte tala om de komplicerade brott som sker i och med mäns våld mot kvinnor.
Nu har polisen möjlighet att visa att de tar sin uppgift på stort allvar.
Nu kan de ägna sig åt såväl skattebrott och narkotikabrott som fartsyndare, våldsverkare och inbrottstjuvar. Kanske hinner de till och med plocka upp en och annan småtjej som gått vilse på motorvägen.