Myglare och fifflare tillhör ingen kultur
Inom det politiska etablissemanget, från höger till vänster, finns en märklig klockartro på etiska kommissioner. Minsta höjdare kan numer knappt ta ett snedsteg innan ropen på kommissioner växer sig starka.
Ola Rask, vd på Rönneberga kursgård. Eller var det Ola i Lönneberga? FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kravställarna styrs förvisso av skilda motiv.
Centern och moderaterna är ute efter att söndra och skada socialdemokratin medan Greider och Sahlström förmodligen hoppas att en etikkommission skall kunna hela och stärka fack och parti.
<B>Den teoretiska utgångspunkten för en kommission är dock att man utgår från tanken att det finns institutionella, (o)moraliska och socialdemokratiskt kulturella samband mellan bl a jaktresor i Motala, löspenisar i Trollhättan, lägenhetstrixande i Stockholm och Rasks förehavanden på Rönnebergs kursgård. Folkbladet betvivlar starkt att det finns några sådana samband.</B>
Exemplen från skandalen på försäkringsföretaget Skandia visar t ex att de personer som girigt och antagligen orättmätigt roffade åt sig av bonusar och lyxlägenheter inte alls representerade någon utbredd Skandiakultur. Respektive direktör har nu istället fått svara för sina egna handlingar. Igår rapporterade medierna om att även den förre styrelseordföranden Lars Ramqvist - likt den tidigare VD:n Ulf Spång redan gjort - skall betala tillbaks miljonbelopp till Skandia. I sinom tid kommer säkert även Lars-Erik Pettersson, också han en tidigare VD, att få lätta på plånboken.
På liknande sätt har Metall tidigare krävt återbetalningar av de pengar som enskilda förtroendemän i Trollhättan förbrukat på ett oriktigt sätt. På samma sätt kommer ombudsmän i Stockholm att få lämna tillbaks de sommarstugor och lägenheter de tillskansat sig.
Varje människa - även människor med makt och inflytande - har nämligen ett personligt ansvar för sina handlingar. Det vore förfärande om vi tillvandes vid tanken att det istället var "systemet" eller "kulturen" som var ansvarigt för vad vi gjorde eller inte gjorde. Detta konstaterande innebär inte att vi för en sekund skall förtränga insikten om att all maktutövning - överallt och i alla tider - riskerar att korrumpera dem som dansar runt små och stora guldkalvar. Maktens risker, lockelser och möjligheter är en del av maktens vardag. Men det vore absurt om vi som människor primärt skulle anklaga maktens kultur, när vi ertappas med byxorna nere på fel ställe.
På motsvarande sätt diskuteras ibland förekomsten av en särskild och bedräglig kultur bland sjukskrivna eller arbetslösa människor.
<B>Detta systemtänkande är särskilt frekvent i högerpolitiska kretsar och leder bl a till upprepade förslag om kännbara sänkningar i kulturellt uppfostrande syfte, av ersättningarna till alla sjuka och arbetslösa.</B>
Under gårdagen rapporterade arbetsmarknadsmyndigheterna att 8 procent av de arbetslösa som uppbar ersättning för att delta i särskilda aktiviteter, hade fått denna ersättning utan att delta i aktiviteterna. Var och en av dessa människor måste själva stå till svars för sina förmodade bedrägliga beteenden. Det vore absurt om de skulle hävda att deras handlingar bara var en reflex av det kulturella systemet inom arbetslöshetsbyråkratin. Sådana argument faller definitivt platt till marken om vi betänker att 92 procent av dessa arbetslösa tydligen inte fuskar...
<B>På samma sätt är det med socialdemokratin. De myglare som ertappas kan anklagas för mycket. Men knappast för att vara kulturbärare. Därför bör de etiska profeterna besinna sig i sina krav på kommissioner. Däremot finns det starka skäl att avslöja och entlediga de personer som då och då visar sig inte hålla måttet.</B>
Rönneberga kursgård förefaller - som Folkbladet kommenterade igår - ha skötts mer eller mindre som ett familjeföretag av paret Rask och deras barn. Uppenbart var ägarna inte riktigt medvetna om detta. Möjligen är denna ofta upprepade brist på ägarstyrning av arbetarrörelsen närstående företag en systemkulturellt intressant fråga som socialdemokratin borde betänka såväl i Norrköping som nationellt. Men det är i såfall en fråga som handlar mer om kompetens än om etik.