Mitt Amerika
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Tjarapp, ljudade vi från tv:n. Att det betydde " håll klaffen" visste vi inte och det spelade ingen roll heller. Uttrycket hade bara en speciell klang som gjorde att man faktiskt växte lite grann när man sa det; tjarapp! Precis som vi tycktes växa när vi fick på oss cowboy-kläderna och viftade med pickadollen.
Sedan var det ju musiken. Eller det var nog inte så mycket musiken, förresten. Jag gillade först inte Elvis musik nåt vidare. Men han såg helfrän ut när han skakade på benen i de där stuprörsjeansen. Såna jeans fanns inte i Sverige. Vi hade jeans sydda i Borås som hette Texas och som var för vida och i vanligt blåtyg, inte alls som riktiga jeans. Riktiga jeans fanns bara i Amerika.
<b>Allt från USA</b>
Allt det riktiga kom från USA. En Volvo eller en Saab förstås bara ett skämt bredvid en Cheva eller en Cadillac. Som 16-åring var jag själaglad över min lätta Monark motorcykel. Men den såg verkligen löjlig ut bredvid den äldre kompisens Harley-Davidson.
Ungefär vid den tiden började det dock att bli problem i kärleksförhållandet till Amerika, problem som bara skulle växa. Vietnamkriget förändrade synen på Amerika för många i min generation. Öppnade de barnsliga ögonen så att vi inte bara såg terrorbombningar, utan också rasismen i USA och den fördummande kommersialismen som innebar världens sämsta tv-utbud.
<b>Miles, Che och Jimi</b>
Det hör ibland ungdomen till att vilja ha en utopi att klamra sig fast vid. Det fick bli Kuba, sedan Kina. Sovjet föreföll hopplöst oattraktivt. Det låg för nära och vi visste väl helt enkelt för mycket för att gå på den finten. Men Che såg ju tuff ut och Kina låg tillräckligt långt borta för att kunna fungera som myt, som illusion.
Som vuxen ser jag en komplex bild. Jag kör en amerikansk bil, trivs bäst i Levi`s jeans och i skivhyllan trängs Miles Davis, Jimi Hendrix och Chuck Berry med Muddy Waters och Bob Dylan. Den som granskar min bokhylla finner förstås en del Hemingway, Kerouac, Mailer, Miller och Bukowski.
Jag kom till New York City första gången den femte juli 1976. Alltså dagen efter 200-årsjubileet. Den natten snubblade jag och kompisen hem till hotellet med varsin USA-flagga, modell större vimpel, som vi fått på en bar. Men när vi skulle se Pelé spela i NY Cosmos fick vi nästan panik när vi insåg att hela arenan ställde sig upp för att sjunga nationalsången. Vi smög undan ner i en trappavsats. Det kändes inte bra att demonstrativt sitta ner (det var vi nog för fega för). Och heller inte bra att stå i stram givakt för USA, bara ett år efter Vietnamkriget.
<b>Vård, skola, omtugg</b>
Jag har varit i New York ett par gånger till efter det och också rest runt lite på den stora kontinenten. Det är på många sätt ett efterblivet land med påfallande fula och i verklig mening trista städer. Den fundamentalistiska kapitalismen gör populärkulturen onödigt enfaldig och vad värre är; avsaknaden av välfärd får konsekvenser som är lätta att se med blotta ögat för varje besökare.
Vård, skola och omtugg, tänker vi kanske när vi hör valdebatten. USA skulle helt klart behöva politiker med lite sånt tugg. Men sant är att USAs insats var central för att rädda Europa från nazismen. Amerika är ju spegelbilden av Europa. Ibland som i en spegel från Lustiga Huset, där allt blivit förstorat och förvrängt. Europa och Amerika som syskon. Båda med sina besynnerligheter och lik i garderoben. Men överens om demokratin.
<b>En glad nyhet?</b>
Det är i första hand ändå inte därför vi idag har anledning att skänka en tanke åt vad som hände New York för precis ett år sedan. Flera tusen oskyldiga människor mördades mitt i sin vardag. Hur förhåller man sig till massmord?
Jag känner en del som ser attacken som något positivt; "Du sa ju att det var något hemskt som hänt, det där var ju för fan en glad nyhet!" Hatet mot USA har gjort vissa så oemottagliga för mänskligt lidande därifrån, att sinnena slutat att fungera. De ser inte de brinnande människorna, bara två torn som symboliserar något de avskyr.
Mitt Amerika finns bara som ett naivt drömt lyckoland. Men de mördade var verkliga människor. Därför tycker jag att vi ska ta någon minut idag och tänka på dem.