I sommar är det 75 år sedan Berlinolympiaden, det är verkligen länge sedan nu. Men jag har faktiskt träffat en som var med vid spelen i Berlin 1936. Visserligen inte som aktiv idrottsman, men som åskådare.
Det var för länge sedan när jag var lokalredaktör i Småland. Där fanns det en lokal profil som gärna kom in på tidningen för att fika och skvallra lite. Han hade som ung man tagit sig till Berlin för att se spelen.
Krönika
Bara det att han sett Adolf Hitler på läktaren tyckte jag var makalöst spännande. Dessutom hade han sett Jesse Owens formidabla succé.
Nazisterna hade ju bestämt sig för att göra spelen till en riktig propagandatriumf. Invigningen var storslagen och filmades av regimens favoritregissör Leni Riefenstahl.
De idrottsliga framgångarna skulle sedan bevisa den ariska rasens överlägsenhet. Strategin tycktes också gå vägen. Tyskland vann nationstävlingen före USA.
Men Jesse Owens blev ett problem för Hitler. Här kom det alltså en amerikan från en förmodat underlägsen ras och visade sig vara bäst. Owens vann fyra guld; tre sprinterlopp och därtill längdhoppet.
Problemet var också att den tyska publiken till slut hejade på Owens, det var i alla fall vad min sagesman berättade.
Så inte nog med att Jesse Owens vann, han gjorde det dessutom under hemmapublikens jubel. Det är klart att det var störande för Hitler.
För svensk del är det väl mest fotbollsmatchen mot Japan som fastnat i minnet. Och mest kanske referatet från matchen av en viss Sven som tagit studenten på läroverket i Norrköping tjugo år tidigare - Sven Jerring alltså. Det var första matchen för Sverige och Japan räknades som en lätt motståndare. Svenskarna ledde också med 2-0 i halvtid.
Men så gjorde Japan tre mål och var plötsligt i ledning. Mot slutet av matchen pressade Sverige medan Japan försvarade sig heroiskt. Därav Jerrings klassiska radioreferat:
" Japaner, japaner, förvarande japaner, från sig vilt slående japaner... japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern för Nippon."
Den matchen upplevde alltså OS-besökaren från Småland på plats.
Och så såg han Ivar Johansson ta guld i brottningen, vilket förstås var trevligt att berätta för mig som kom från Norrköping.
Den riktigt sanslösa bragden gjorde ju polisen från Kuddby vid OS i Los Angeles 1932. Det var då han bantade bort nästan fem kilo på en natt och tog guld i två olika viktklasser! Vid Berlinolympiaden nöjde han sig med ett guld.
Flera gånger fick jag höra livfulla skildringar om hur fantastisk Ivar Johansson var i Berlin. Nyligen talade jag med en bekant som också var där i Småland på den tiden.
Jag nämnde det här med gubben som var i Berlin - 36.
- Inte hade han varit i Berlin, det var nåt han slog i dig för att få gratiskaffe på redaktionen, sa han.
Själv vill jag nog ändå fortsätta leva i tron att jag faktiskt träffat en som var med vid Berlinolympiaden.
n n Det var bara
det jag ville säga.