Min sämsta intervju
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Du kan väl ta något exempel på en bra intervju du gjort, sa en av lärarna.
Jag kom inte på någon bra. Det är lättare att komma ihåg de misslyckade.
Så jag berättade om när jag först kom till radion efter flera år som tidningsreporter.
Skräckslagen inför tekniken. Fullt sysselsatt med att hålla koll på mätaren som visade volymen.
Sedan gällde det ju att formulera smarta frågor också. En sak kom definitivt i skymundan: Att lyssna!
Jag lyssnade inte ett dugg på vad den jag intervjuade sa. Det upptäckte jag när jag spelade upp intervjun efteråt.
Intervjupersonen kom med häpnadsväckande påståenden. Men jag körde på med nästa välformulerade fråga.
Han hade kunnat säga: "Jag har en bomb här och och hela huset sprängs i luften om en minut!"
Lugnt hade jag fortsatt med nästa fråga, jag hade inte hört. Så att helt enkelt lyssna är en bra början.
Syftet med den journalistiska intervjun är ju att få fram information.
Det såna som David Letterman och Jay Leno sysslar med är därför i min värld inte intervjuer.
Det är stand up comedy, även om de sitter vid ett skrivbord. Inget fel med det, tvärtom. Men det är inte intervjuer.
Det Filip och Fredrik med sina 100 höjdare gör är däremot faktiskt intervjuer. De får kontakt och levererar ny information.
De fick t ex Jan Guillou att berätta att han använt kokain. Bara en sån sak.
Att få kontakt och förtroende är guld värt för den som ska göra en intervju. Precis just det som Filip och Fredrik gör när de träffar sina höjdare.
Skjutjärnsjournalistiken är däremot hopplöst omodern. Den kan tyckas tuff i sin attityd.
Men den kan oftast inte locka fram nya avslöjanden ur intervjuoffret. Därför föddes den nya intervjutekniken.
För visst är det så att vassa journalister arbetar med intervjuteknik. Dåliga frågor hindrar information från att komma fram.
Sämst är frågor som det går att svara ja eller nej på. Slutna frågor som inte leder någonstans.
Om man som radioreporter intervjuat barn och ställt frågor av typen:
"Är glassen god?" "Är det kul på stranden?" - ja, då lovar jag att man inser problemet. Ingenting i mikrofonen, bara nickningar!
Ju mer den man intervjuar måste tänka, desto bättre är frågan.
Något exempel på en bra intervju jag gjort kunde jag alltså inte minnas där på skolan.
Men jag hade ingen svårighet att komma ihåg den mest misslyckade, den sämsta intervju jag någonsin gjort.
Jag var programledare för ett morgonprogram och ringde mycket tidigt upp en världsstjärna och gratulerade honom till den senaste segern. Han svarade, uppenbart trött, på mina två första frågor.
Men efter den tredje, som kanske blev lite väl ordrik, så hade han - somnat!
Lyssnarna kunde höra hans snarkningar, och mina förtvivlade försök att väcka honom.
I det läget hjälper ingen intervjuteknik i världen. Det var bara det jag ville säga.