Menige Ryan och vikingarna
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här ligger nästan 10 000 amerikanska soldater begravda på en sagolikt vacker begravningsplats. De flesta blev offer för invasionen i Normandie den sjätte juni 1944 - Dagen D, då det slutgiltiga slaget mot Hitler inleddes. Ni som har sett "Den längsta Dagen", "Menige Ryan" eller "Band of brothers" känner igen historien.
Mera undanskymda ligger de tyska krigskyrkogårdar där tusentals unga oskyldiga tyska pojkar, Hitlers kanonmat, vilar i fransk jord.
Dessa små nordfranska städer vimlar av minnesmärken med namn på stupade franska motståndsmän och tack till amerikaner, kanadensare och britter. Men stora stolta segermonument ser vi sällan. Historien smärtar ännu, med bittra minnen. Många fransmän vek sig för nazi-ockupationen. I ett museum ser vi 1 maj-affischer där samarbetsregimen manade franska arbetare att frivilligarbeta i Tyskland. Än i dag ifrågasätts kraften i uppgörelsen med historien, inte bara i Tyskland och Italien, utan också i Frankrike och Danmark, där motståndet var svagt.
Har då vi svenskar gjort upp med vår historia? På den så kallade Omaha Beach, liksom i Arromanches där landstigningsstyrkornas huvudhamn etablerades, vajar invasionsmakternas flaggor - amerikanska, brittiska, kanadensiska förstås, men också belgiska, polska och norska. Inga svenska, vi stod ju neutrala&
Enda gången Sverige nämns är i ett informationsblad där vi får veta att en grundbult i tyskarnas försvar mot invasionen var deras svenska Bofors-kanoner. Menige Ryan besköts av svenskt artilleri.
Har vi ens gjort upp med vår äldre historia, nu när Sverige fylls av romantiserande "medeltidsveckor"? På vår historiesemester lyssnar vi till Frans G Bengtssons "Röde Orm" som CD-bok. En fantastisk, rolig och mustig historielektion, men full av våld.
I Antwerpen i Flandern får vi veta att "staden brändes ner till grunden av nordmännen". I Normandie (=nordmännens land), börjar nästan all historia med att "staden invaderades av vikingar". Vi får trösta oss med att det mest var danska vikingar, de svenska plundrade främst i Österled.
Vi tröstar oss också med att många vikingar civiliserades, rotade sig och grundade nya, rika kulturer. Då handlade och rörde man sig fritt i ett gränslöst Europa, på gott och ont. I gamla städer som Rouen, Caen och Bayeux är man påtagligt stolt över sitt vikingaarv.
Låt oss tacka för USA:s insats i 2:a världskriget, och kritiskt begrunda vår egen historia. Men låt inte tacksamheten innebära att vi okritiskt sväljer den kväljande krigsromantik, som sällan syns i Europa, men påtagligt präglar USA:s retorik. Vår tacksamhet mot de unga amerikanska killar - och en del tjejer - som slutade sina dagar på ett fjärran slagfält i kamp mot nazismen, måste förenas med vrede och kritik mot övervåldet i Vietnam, Centralamerika och Irak, som inte förtjänar några tacksamhetens minnesmärken.