För ett par veckor sedan åkte jag till Stockholm.
Jag skulle ta en vända i butikerna som inte finns hemma i Norrköping, jag skulle fika på de lite mer alternativa fiken, som absolut inte finns i Norrköping. Och kanske skulle jag uppleva känslan av storstadsvår mot min hud.
Krönika
Men det var inte alls som nu. Vinters epilog hade inte tagit slut och Stockholm var grått, regnigt och kallt. Jag blev en aning besviken. Just då förstod jag inte varför jag över huvudtaget hade lämnat Norrköping.
Jag köpte en tvål för 240 kronor och satte mig på tåget för att åka hem.
I takt med att mjölktåget rullade igång sprakade det i högtalarsystemet.
Den bekanta information om att vi skulle stanna i Flemingsberg, Vagnhärad, Nyköping och Kolmården, rabblades upp som ett mantra. Personen som informerade är säkert lika trött på att säga det som jag är på att höra det. Så jag lyssnade inte. Jag stängde av.
Vad hände? Varför satt jag här med en lite för exklusiv tvål?
Då slog det mig. Jag hade hamnat i en ny mellanstadskris.
Då och då får jag klaustrofobi av att bo i Norrköping. Visserligen älskar jag att det är nära till allt och att alla jag älskar inte är längre bort än en kortare biltur.
Den klaustrofobiska känslan kommer snarare inifrån; en slags medfödd vägg som gör att jag accepterar att det är som det är i Norrköping. Jag accepterar att det inte finns något utbud av kreativa arenor, inspirerande butiker eller fik- och kroghäng för en kräsen 27-åring.
Jag accepterar att allt det som finns i mig och som kräver det ovan nämnda håller på att dö i brist på underhåll. Jag tillåter att min omgivning kväver mig.
Vissa dagar gillar jag att åka spårvagn, stå i kö till Halvars och äta samma glass som Svenne Banan. Jag kan till och med vara stolt över Industrilandskapet.
Men så kommer mellanstadskrisen. Och på grund av den smaklösa byggnaden som smälts upp till Transportstyrelsen blir mina intervaller allt kortare.
Då vill jag bara bort. Snabbt. Allt dravel om Ostlänken som dittills inte varit det minsta intressant blir helt plötsligt min religion.
Så även om jag bara skulle kliva av tåget, köpa en tvål och sitta på nästa tåg hem, så skulle det vara nog. Stockholm är medicin. Stockholm läker mig. Så även denna gång.
Jag fick i alla fall med mig en tvål hem. Dessutom luktar den riktigt gott. Men bäst av allt - den finns inte i Norrköping.