Mellan liknöjd och missnöjd
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har varit och ätit lunch med några bekanta och det är för en gångs skull en hel halvtimme kvar tills jag ska vara på nästa möte. Ett möte där jag vet att vi bland annat kommer att ondgöra oss över problem som exempelvis studiefinansiering. Liksom jag och mitt lunchsällskap just i tur och ordning har ondgjort oss över för lågt tak i a-kassan, för hög hyreshöjning respektive "bara" en tusenlapps löneförhöjning.
Det är alltså efter ett sådant samtal som mina funderingar leder in på frågan varför vi alltid vill ha mer och varför det aldrig är nog.
Så förflyttar jag mig bakåt i tiden. Vad har egentligen hänt de senaste femtio åren? Tanken svindlar om man avverkar en handfull områden som sjukvård, äldrevård, bostäder, skola, pensioner, sjuk- och föräldraförsäkringar, vatten och avlopp.
Fram till 1950 bodde nittio procent av den svenska befolkningen i ett rum och kök. I dag betalar en genomsnittlig tvåbarnsfamilj tillsammans ungefär 8 000 kronor i månaden i telefonkostnader, läste jag någonstans.
Hur många familjer har inte två bilar? Sommarstuga? Åker utomlands på semestern?
Om vi skulle acceptera samma levnadsstandard som på femtiotalet skulle naturligtvis många svenskar kunna unna sig ett obetalt friår, vara hemma med barnen tills de börjar skolan eller jobba halvtid och studera - utan lån. Men det gör vi inte. Vi har nämligen vant oss vid att hela tiden få det bättre. Får vi inte det blir vi sura. Och skulle vi händelsevis någon gång få det sämre på något område blir vi till och med förbannade.
Det är förstås ett sundhetstecken att vi ställer stora krav. Det betyder att vi vet att vi kan få många av våra krav uppfyllda. Annars hade vi gett upp och slutat kräva. Men jag önskar ändå att fler kunde hitta balansen mellan att vara liknöjd och att vara missnöjd.
Med för många liknöjda människor sker ingen samhällsutveckling och ingen står upp till försvar när välfärd och solidaritet hotas. Men om missnöjet dominerar utan att folk själva tar ansvar och angriper missnöjets orsaker riskeras solidariteten likväl. Varför ska jag vara med och betala skatt när servicen till mig är så dålig?
Vårt samhälle är ingalunda perfekt. Det kommer heller aldrig att bli det. Förändringar och strävan för att få det bättre är en självklar del av ett demokratiskt samhällsbygge.
Det viktiga är att det strävas åt rätt håll. Med socialdemokratiskt styre den största delen av de femtio år som gått har det gjort det. Svenskarna är välutbildade, trygga, jämställda och miljömedvetna om man jämför med andra länder. Den materiella utvecklingen de här åren har varit explosionsartad.
Om vi går bara trettio år tillbaka i tiden har vi bättre standard i dag på i princip alla områden - och då har vi ändå nittiotalets kris bakom oss.
Lite har vi allt uträttat. Nu gäller det att varken vara liknöjda eller missnöjda över det och att fortsätta strävandet för ett ännu bättre Sverige.