Medlemmarna har lurats
Erlander hade Palme. Palme rycktes bort i förtid, men hade Sten Andersson, Ingvar Carlsson och andra tungviktare som kunde ta vid. Carlsson matchade målmedvetet kvinnorna och om inte Mona Sahlin halkat på en chokladbit, hade partiet för länge sedan haft en kvinnlig partiledare.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Återväxten är med andra ord klen, och i brist på verkliga kandidater började partiorganisationerna nominera inbillade kandidater. Min egen s-förening nominerade Margot Wallström, sedan vår ordförande besökt Sveavägen och fått intrycket att Margot stod till förfogande. Hon inväntade bara rätta stunden för att byta sitt nej mot ett ja. Partiets "etik" sägs kräva att alla blånekar in i det sista och ställer upp först när rörelsen "officiellt" kallar. Det ska övertalas och krusas. Vad är det för etik att en partiledare ska börja sin bana med att ljuga inför svenska folket?
Sedan även Carin Jämtin hoppat av (om hon nu har det), håller hela processen på att spåra ur. Eller som partiets husorgan Aktuellt i politiken formulerar det: "Ingen vet vem som kandiderar, sakpolitiska skillnader diskuteras inte, medlemsinflytandet är bristfälligt, de flesta nominerar en kandidat som inte kandiderar. Hur s formellt väljer partiledare är en fråga som bör få högsta prioritet inför kongressen 2009".
Frågan är hur vi styr upp det partiledarval som redan satts igång. Jag föreslår att valberedningen går ut och frågar 4-5 personer om de står till förfogande och sedan låter dessa namn gå ut på ny remiss till partiorganisationerna. De som svävar på målet avförs från listan. Partimedlemmarna har rätt att få veta vilka som verkligen vill bli partiledare. Vi har också rätt att få veta vad vederbörande står för politiskt, om inte annat genom en utfrågning på s-kongressen.
Självklart bör de också ställa upp på gemensamma utfrågningar i media, så att vanliga medlemmar (och svenska folket) får en chans att bilda sig en uppfattning. Vem vet idag var en Ulrica Messing står politiskt? Eller en Thomas Bodström? Det är svårt nog att veta vad Mona Sahlin tycker. Hon har ju inte haft en enda tung ministerpost under Perssons tid.
Valberedningens ordförande Lena Hjelm-Wallén säger i Dagens Nyheter att det "inte är bra att köra igång en kamp mellan partiföreträdare på högsta nivå som sedan får svårigheter att samarbeta". Det är en förmyndaraktig inställning till både kandidaterna och medlemmarna som inte hör hemma på 2000-talet. För övrigt är rädslan för fraktionsbildning överdriven i ett parti där alla klättrar på varandra i mitten. Ett litet "Rosornas krig" kunde få liv i en intern debatt som alltmer tynat. Faktum är att vi står inför en borgerlighet som visar mer nytänkande än socialdemokratin gjort på senare år. De borgerliga ställer dessutom upp med en regering som helt igenom består av politiker. Där har de en styrka, som vi måste möta med en partiledning som har örat riktat mot gräsrötterna, inte mot etablissemanget och byråkratin.