Med tiggarstaven i Peking
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte ett ord om Taiwan, kinesisk upprustning och andra utrikespolitiska tvisteämnen. Inget kaxigt missionerande om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det budskapet sparade Bush till Ulan Bator i Mongoliet. Ett fattigt vindpinat land med 2,4 miljoner invånare, som New York Times spydigt uttrycker det. Mongoliet belönades med ett besök för att landet skickat trupper till Irak.
I Peking ville Bush hellre prata affärer, ur ett underläge som liknar tiggarens. De gigantiska kinesiska överskotten i handeln med USA - i år bortåt 200 miljarder dollar - hotar inte bara amerikanska jobb. De har också fyllt skattkammaren i Peking med dollarsedlar och andra amerikanska skuldförbindelser. Det ger de kinesiska ledarna makt gentemot världens än så länge enda supermakt.
Bush vädjade om en uppskrivning av den kinesiska yuanen och att kineserna ska köpa mer från USA. Hu Jintao lovade artigt att beställa ett antal Boeing-plan till ett i sammanhanget försumbart belopp. Men uppskrivningen av den kinesiska valutan ställdes än en gång på framtiden.
De kinesiska ledarna har inga planer på att göra sig av med sitt ekonomiska och politiska trumfkort. Inte heller har de några planer på att följa IMF:s råd att låta kineserna konsumera mera. De fortsätter att investera, med sikte på att göra Kina till världens starkaste ekonomi. Något som landet utan tvivel kommer att bli en dag, tvärtemot de ekonomiska regelböckerna som dömer ut alla former av statskapitalism och planhushållning som oförenliga med ekonomiska framsteg.
Men det är inte den enda paradoxen i sammanhanget. Kineserna gör inte bara allting rätt i ekonomin. De skördar också utrikespolitiska framgångar genom en försiktig hållning i internationella konflikter och sofistikerad fredsretorik, som starkt kontrasterar mot USA:s buffliga framfart i världen just nu. Lägg till detta stora kinesiska investeringar utan politiska villkor, och man kan förstå att det kommunistiska Kina idag betraktas som en bättre partner än det kapitalistiska USA på många håll i världen.
Samtidigt är president Bush politiskt försvagad på hemmaplan. Till och med republikanska ledare kräver nu hemtagning av amerikanska trupper från Irak, utan att situationen där visar några tecken på stabilisering. Tortyrskandalerna och CIA-trafiken med fångar runt om i världen har solkat ner USA moraliskt, och vicepresidenten är på fallrepet. Verkligheten har hunnit ifatt dilettanterna i Vita huset, fröken Rice inräknad.
I Kina betraktar man Bush som en ledare på nedgång, Hu Jintao som en ledare på uppgång. Sedan räcker det inte att Bush cyklar omkring på mountainbike i Peking för att demonstrera sin kroppsliga spänst.
Amerikanerna får trösta sig med att USA och Kina numera är så sammanflätade ekonomiskt att inget land har råd att uppträda alltför provokativt mot det andra. Det gäller även Kina som naturligtvis inte vill skada mjölkkossan USA. Ett globalt klientförhållande som inger visst hopp för framtid.