Med rätt att klaga
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag hade fantiserat lite om en resa efter jul men det blev aldrig av att boka någon. I stället spenderar jag min annandag på rean. Jag behöver inget särskilt men en väninna övertygar mig om att det alltid är rätt att gå på mellandagsrea. Om vi bara åker in till stan tidigt och är effektiva kommer vi att hitta både parkeringsplats och snygga kläder i rätt storlek.
Vi åker in tidigt. Vi hittar parkeringsplats. Sedan upplever jag turen som slut. När vi besöker bankomaten vill den först äta upp mitt kort och sedan visar det sig att det bara går att ta ut femhundralappar. Dessutom är kontobeskedskvittona är slut. Jag surar. Varför alltid just när det är min tur att ta ut pengar?
Hittar inget
Väl utrustad med ett par av de förhatliga femhundralapparna hittar jag en provhytt på barnavdelningen som det inte är fem meter kö till och gör mitt bästa för att trycka in min julmatsstinna mage i ett par ursnygga manchesterjeans.
Förgäves. Storleken över sitter bättre men nu är byxbenen alldeles för långa. Jag vägrar köpa byxor som måste klippas av och fållas. De blir liggande i månader. Surar lite till.
Jag kommer på att det enda jag egentligen vill ha är en röd t-shirt som skulle passa till ett rött skärp jag har. Börjar jakten på en sådan. Sex affärer senare vet jag att det finns hur många röda tröjor som helst på rea. Tyvärr sitter de alla som potatissäckar eller ålskinn eller är alldeles för mörka för att matcha det där skärpet.
Precis innan jag tänker ge upp hittar jag ändå en tröja i helt rätt nyans som sitter helt okej längst in på ett bortglömt bord i en butik. Ställer mig i den ansenliga kön för att få betala, för att när det är min tur upptäcka att just den tröjan är det förstås inte rea på. Den kostar hur mycket som helst! Säkert är det något poppigt märke, helt bortkastat på mig som inte begriper sånt.
Som paralyserad
Med gnisslande tänder går jag för att köpa en kycklingkebab till tröst. Det är det godaste som finns. Men upplevelsen förtas av att det framför mig står några tonåringar som flinar och pekar och kliver in och ut ur kön och nästan lyckas få mig att glömma bort att jag ska byta ut tomatsåsen till vitlökssås.
Väx upp, tänker jag, som den äkta surtant jag tydligen har förvandlats till. En sån som tycker det är skönt att sätta sig i bilen och åka från stan och hem för packa upp sina reapåsar i lugn och ro.
Samma kväll sitter jag som paralyserad framför tv-nyheterna. Jag inser vilken idiot jag är.
När jag svor över att kontobeskeden i bankomaten var slut höll tusentals människor krampaktiga tag i stuprännor och takpannor och stolpar för att rädda sig undan vattenmassorna i Phuket. När jag provade röda tröjor såg indonesierna i Acehprovinsen hur hela deras samhälle raderades ut. När jag suckade över tonåringarna letade många, många förgäves efter en saknad maka, syster, morbror, far.
De flesta av oss är i vardagen alltför uppslukade av våra i-landsproblem, låt vara att de inte är så triviala som mina var just den där ödesdigra dagen. Det är läge att beklaga det emellanåt och lägga sina femhundralappar på annat än märkeströjor. Att vi som tur är begriper det framgår av de enorma belopp som redan skänkts till de drabbade i Sydostasien.
Det man möjligen kan önska sig nu är att fler ska inse hur meningslöst det är att leta syndabockar när sånt här händer. Det gäller både löpsedelsförfattare och statsministrar. Det går inte att hitta skyldiga till en naturkatastrof. Däremot finns det saker som kunde ha hanterats bättre eller sämre och det är förstås viktigt att se över vad för att vara bättre förberedd nästa gång. Men det kommer sannolikt att finnas lika många åsikter som inblandade om hur allt skulle ha hanterats för att ha varit perfekt. Fråga de finnar och norrmän som var där och framhåller det svenska agerandet som föredömligt.