DEBATT: Manligt majoritetsproblem

Smaka t ex på de här två meningarna: "Det tycks som om någonting i de normativa förväntningarna på hur en kvinna skall och bör vara, inbegriper att vara (lag)lydig. Det tycks som om någonting i de normativa förväntningarna på hur en man skall och bör vara som inbegriper ett visst mått av tänjande av gränser som kan leda till (lag)brott".
Meningarna levererades på ett seminarium häromdagen av Ingrid Lander. Hon är filosofie doktor i kriminologi och forskare knuten till Polishögskolan i Stockholm. Jag deltog på hennes föreläsning och jag lyssnade på henne med stigande intresse.
Ingrid Landers fokus är genus. Genus är ett analysredskap som används för att begripa och synliggöra hur våra "kroppsliga kön" styr handlingar, tankemönster och omvärldens förväntningar.Ingrid Lander skiljer på "kroppsligt kön" och "socialt kön". När vi föds är vi människor kort och gott. När vi uppfostras blir vi män och kvinnor. Och i uppfostran ges vi skilda normer och omges av skilda förväntningar som tycks ha betydelse för våra framtida brottsliga aktiviteter.
Lander beskrev hur hon använt sina genuskunskaper för att kritiskt granska hur kriminologin arbetat med frågorna om skillnader mellan mäns och kvinnors brottslighet. Den traditionella frågeställningen har varit: "Varför begår kvinnor färre brott än män?" Inbyggd i en sådan fråga finns en problematisering av kvinnors beteenden. Männens brottslighet - 82% av alla lagförda är män - blir norm och kvinnor blir undantagen.
I sin forskning har Ingrid Lander istället utgått från frågan: "Varför begår män fler och grövre brott än kvinnor?"
Det kan synas som en lek med ord. Men det är det inte. Orden är viktiga eftersom de startar och leder våra tankeprocesser i olika riktningar.
Uppenbart är den manliga brottsligheten ett större samhällsproblem än den kvinnliga. Därför är det klokt och effektivt att Ingrid Lander i sin forskning koncentrerar sig på varför män är som de är. I stället för att problematisera den kvinnliga - i detta sammanhang - minoritetens beteenden.
På samma seminarium som Ingrid Lander, medverkade även Jesper Fundberg. Han är etnolog vid Stockholms universitet/GIH Stockholm. Fundberg forskar om idrott ur genus- och etniska perspektiv.
Jesper Fundberg beskrev en idrottsrörelse som under många år aktivt arbetat för att ta hand om "socialt missanpassade ungdomar", satsa på flickors idrott och som beskriver sig som en av de viktigaste aktörerna för integration. Fundberg har särskilt intresserat sig för fotbollens aktiviteter. På ett liknade sätt som Ingrid Lander hävdade när det gällde brottsligheten, så menade Jesper Fundberg att det finns en inbyggd, traditionell och manligt svensk norm som styr förväntningar, tankar och handlingsmönster inom fotbollen. På ett samtidigt detaljrikt och övergripande sätt visade Fundberg hur idrottande pojkar i 13-14-årsåldern utgör det "normala" i mängder av de integrationsprojekt som pågår inom fotbollens värld. Flickors, invandrares och särskilt invandrarflickors idrottande problematiseras när de jämförs mot denna norm, "varför idrottar inte flickor/invandrarflickor och invandrarpojkar på samma sätt som svenska pojkar?"
Det kan ju faktiskt vara så att de största problemen finns inom den normbildande majoriteten och inte i minoriteterna.
Den låga kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser är på många sätt en pendang till de forskningsresultat som Lander och Fundberg presenterade på seminariet. I den offentliga debatten ställs ofta frågan; "varför finns det färre kvinnor än män i styrelserna?"
Vänder vi på steken och istället frågar oss varför det sitter så väldigt många fler män runt styrelseborden i börsbolagen som förändras våra perspektiv.
Problematiserar vi majoritetens beteenden istället för den kvinnliga minoritetens så kanske diskussionen mer skulle handla om manlig jargong, nätverk från Handels och jaktlagen än om att kvinnor inte "vågar ta ansvar" eller är mer "barn-och familjekära" än vad män är?

Information till våra läsare

Debatt: Manligt majoritetsproblem

Forskare uttrycker sig ofta närmast plågsamt oprecist. Inget fel i det. Forskare som det är något med vet ofta så väldigt mycket om det ämne de forskar på att de samtidigt vet att det är närmast omöjligt att sammanfatta sina resultat i glasklara slutsatser.