Mambo-jambo-politik skuldbelägga männen
Som medelålders socialdemokrat med uppväxtens rötter i ett brukssamhälles strävsamma arbetarklass har jag haft lätt att förstå den klassmässiga ordningen i Sverige. Långt innan jag i ungdomsåren gick min första politiska studiecirkel visste jag hur klassamhällets psykologi och fysiologi fungerade.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen organiserade sig tidigt som motståndare till denna klassmässiga ordning.
Steg för steg har också en utjämning skett.
Överklassen och den övre medelklassen utgör inte längre norm i samhällsordningen.
Socialdemokratins strategi har byggt på att skapa demokratiska majoriteter för att förbättra de underställda klassernas positioner i samhället.
Utbildning, socialförsäkringar, arbetsrätt, kollektivavtal, skattefinansierade välfärdsverksamheter och allmänt stegrad privatkonsumtion har filat av de flesta av den klassmässiga samhällsordningens förtryckande och odemokratiska inslag.
Men naturligtvis finns klassamhället där. Under ytan ibland och ibland visar det sig rått och naket över ytan.
Med feminismen och den radikala kvinnorörelsen kom uppmärksamheten att riktas mot samhällets könsmaktsordning. Feminismens kritik mot denna könsmaktsordning där mannen och de manliga strukturerna är normen i samhället har jag pö om pö fått tillägna mig.
<B>Idag är det självklart för mig att instämma i såväl feminismens analys och dess kritik av könsmaktsordningen. Kvinnor som grupp gör helt rätt när de - precis som arbetarklassen tidigare - vägrar att inordna sig i den manliga normalitetens regim.</B>
På område efter område - arbetsliv, familjeliv, rättsväsende, politik, sport, vetenskap, kultur, mm - tar de därför upp kampen för att bli en del av samhällets normerande strukturer istället för att stanna kvar i en skuggtillvaro som "undantag och problem".
Som socialdemokrat och man är det naturligt för mig att solidarisera mig med kampen mot de förtryck och orättvisor som följer i könsmaktsordningens spår.
Såväl köns- som klasskampen har förstås privata och personliga dimensioner. Anser man t ex att det är rätt och riktigt med omfördelning av resurser i samhället så bör man ju inte på det privata planet försöka minimera sina skatteinbetalningar och/eller skaffa sig andra ohemula fördelar av de positioner och inkomster man förvärvat. På samma sätt innebär ett ställningstagande för de feministiska perspektiven givetvis också personliga förpliktelser. Våld, hot, förtryck och/eller sexistiskt agerande mot flickor och kvinnor i ens närhet är näppeligen förenligt med feminismen.
<B>Jag är emellertid en bestämd motståndare till att könskampen privatiseras. För att tala med Jan Guillou så är det t ex "mambo-jambo-politik" att skuldbelägga alla män för vad enskilda män gör och inte gör mot kvinnor.</B>
Däremot har jag - likt alla andra människor som delar kritiken mot könsmaktsordningen - ett ansvar att stödja samhällsförändringar som utjämnar könens ställning. Det är mannens roll som norm i samhällslivet som är det strukturella och förtryckande problemet. Och det är dessa strukturer som socialdemokratin nu - steg för steg - bör underminera och attackera.
Socialdemokratin bör således akta sig noga för locktonerna från privatiseringsförespråkarna i striden om könsmaktsordningen. Bättre är att hålla sig till de strategier som under decennier använts för att dämpa den klassmässiga ordningens strukturerande betydelse i samhället.