DEBATT: Maktens lott

Demokratin och monarkin i Sverige har i vart fall vissa gemensamma drag. Bernadottarna ärver jobbet som statschef på ungefär samma sätt som ständigt nya generationer socialdemokrater "ärver" regeringsmakten. Vidgar vi jämförelsen till att även omfatta finansvärlden kan vi konstatera att det alltid dyker upp någon ny Wallenbergare när det är dags för skifte vid rodret i den svenska kapitalismen.
Kungafamiljens arvsrätt är grundlagsskyddad, familjen Wallenberg har sina a-aktier och socialdemokratins makt vilar på ett starkt, internt koalitionsbygge mellan olika intressen.
Sverige är således inte bara en arvsmonarki. Vår samhällsmodell har också i allt väsentligt utvecklats till en arvsdemokrati med vidhängande, ärftlig kapitalism.

Kungen var bara tjugosju år när han fick lämna ungkarlslivets tjo och tjim för att efterträda sin avlidna farfar Gustav VI Adolf som regent. Det var en svår och stor omställning för den unge och faderlöse mannen. Hans alltför tidiga trontillträde är en god illustration av arvsmonarkins akilleshäl. Är man tronföljare så är man - oavsett vem man egentligen är. Något år efter det att Carl XVI Gustaf krönts till kung beslutade riksdagen att införa kvinnlig tronföljd. Monarkin stabiliserades när den befriades från sitt totala beroende av manliga tronarvingar.

I ungefär samma tidssvep öppnade även socialdemokratin upp för en egen variant av kvinnlig tronföljd. Under parollen "varvade listor" gjordes kvinnor mer vanliga i politikerrollen. Framtiden kommer att utvisa om socialdemokratin eller monarkin blir först med att kröna en drottning för 2000-talet. Kungen verkar vara frisk och vital och kan säkert vara i selen i tjugo år till. Frågan är om Göran Perssons efterträdare - sannolikt Pär Nuder - kan sitta kvar i sadeln så länge?

Wallenbergarna håller däremot fast vid manlig tronföljd. Familjens valspråk "verka utan att synas" tycks gälla rent bokstavligt för klanens kvinnor. Logiskt sett torde den testosteronstinna arvsrätten vara en destabiliserande faktor för Wallenbergarna. Marcus - vilket de flesta i familjen förefaller att vara döpta till - borde nog benchmarka släktens successionsordning mot hur det numera går till i kungahuset och på Rosenbad.

Ingen av de tre arvsmakterna lider någon brist på interna och externa hot och utmaningar. Socialdemokratin måste då och då utsätta sig för risken att förlora val. Dessutom finns alltid en latent risk att någon av socialdemokratins alla befattningshavare gör bort sig på det privata planet och därigenom också solkar ner partiets offentliga och politiska gärning. Finansvärlden löper motsvarande risker. Skandia visade sig t ex vara ett korthus som lätt blåstes omkull av den stora, stygga och sydafrikanska vargen. Enskilda direktörers girighet och omdömeslöshet lurar alltid i den rubrikskapande vassen.
Den största faran för kungahuset utgörs av kändispatraskets ständiga försök att involvera kungabarnen i diverse folkfrämmande tokerier. Några knarkskandaler hit och/eller några misslyckade äktenskap dit och vips kan den svenska monarkin sjunka ner i nivå med det just nu utsatta norska kungahuset.

Riksdagens republikanska klubb utgör däremot inget hot mot monarkin. Även om de flesta människor i princip har en kritisk inställning till maktuppdrag som går i arv, så är det pragmatismen som styr. Varför ställa till med ännu ett val, tycks de flesta resonera, när Victoria som är så trevlig, ändå skulle vinna?

Information till våra läsare

Debatt: Maktens lott