För mig, och säkert för många andra, som började engagera sig i miljöfrågorna på det sena sextiotalet var det inte överraskande att vi mötte ett starkt motstånd från borgerligheten och från industrin och näringslivet. Att våra synpunkter och krav sågs som hotande för dessa intressegrupper var väntat, men att vi också mötte lika starkt motstånd från arbetarrörelsen var till en början både överraskande och gåtfullt. Enligt vårt synsätt var livsdugliga ekosystem något som också borde ligga dem som värnar om de svagaste grupperna varmt om hjärtat. Men, icke! Vi beskylldes av ledande socialdemokrater för att vara allt från salongssocialister till kryptofascister när vi ifrågasatte rimligheten i att bygga ett samhälle på myten om ständig ekonomisk tillväxt. Jag minns att Gunnar Strängs uttalade "att det som är bra för industrin är bra för Sverige".
Denna grundläggande värdegemenskap mellan näringslivet och arbetarrörelsen ledde som bekant fram till den giganitiska Linje 2-bluffen i kärnkraftsomröstningen 1980, där sossarna inte öppet ville skylta med att man stod på samma sida som högern utan istället tillsammans med Folkpartiet lovade att "avveckla kärnkraften med förnuft" och det skulle ju vara klart till 2010. Hur tragiskt den frågan slutade är idag allmänt bekant.
Därför är det otroligt spännande att SSU-ordföranden Jytte Guteland nu vill att Socialdemokraterna ska gå i spetsen för kärnkraftsavecklingen i Sverige. Det har alltid funnits progressiva färgklickar i gråsosseväven som SSU, Kvinnoförbundet och Broderskapsrörelsen, men det är sällsynt att de satt några djupare spår i partiets politik. Jytte Guteland har redan, som väntat, fått starkt mothugg från IF Metall och Håkan Juholt är en känd plutoniumkramare så kampen blir nog svårt för de unga socialdemokraterna. Men alla vi som inser att framtiden ligger i en omställning till ett samhälle som är ekologisk, socialt och demokratiskt hållbart kan bara önska Jytte Guteland lycka till!