Löntagarna drar nytta av EU-arbetsrätt
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag förnekar definitivt ingen socialdemokrat rätten att kritisera förslaget till nytt EU-fördrag, det så kallade reformfördraget, eller att kräva folkomröstning om det.
Men - jag blir bekymrad när socialdemokrater och andra vänstermänniskor anser att vi bör begära undantag från EUs arbetsrättslagar.
Det riskerar nämligen att leda till ett mycket större hot mot de svenska löntagarnas villkor än EU-lagstiftningen.
I årtionden har socialdemokratin och fackföreningsrörelsen arbetat för att utveckla och stärka den europeiska arbetsrätten, därför att det är det främsta skyddet mot så kallad social dumping.
Om varje land kan gå sin egen väg finns det inget som hindrar till exempelvis högerstyrda länder inom EU att locka till sig investeringar inte bara genom lägre löner med flera direkta kostnader, utan också genom att erbjuda generösa villkor för företagen på andra områden - längre arbetstider, mindre inflytande, urholkad
jämställdhet, färre miljöregler och så vidare.
Enda vägen att hindra det är bindande gemensamma minimiregler i EU, regler som också på flera områden har lett till förbättringar i svensk arbetsrätt, till exempel inom jämställdhet och arbetsmiljö.
EU:s arbetsrätt är dessutom det enda verksamma instrumentet för att hantera arbetstagarinflytande i gränsöverskridande företag i Europa.
Men detta vill alltså en EU-skeptisk vänster att vi ska ha undantag från! Det kravet har hittills bara ställts av John Majors gamla högerregering i Storbritannien.
När nu LOs ordförande Wanja Lundby Wedin också har blivit ordförande för Europafacket ger hon rakt motsatt signal: Nu är det dags att gå till offensiv för tuffare gemensamma regler!
Det kravet blir i framtiden ännu mindre problematiskt, i och med att den så kallade rättighetsstadgan i det nya fördragsförslaget ska bli bindande.
Där slår man bland annat fast att rätten att ingå kollektivavtal och att strejka gäller enligt nationell praxis. Detta stärker fackets linje i ärenden som Vaxholmsfallet, och gör det helt glasklart att man har rätt att ta strid för att utländska företag ska respektera avtalen i det land där arbetet utförs.
Nationella undantag för arbetsrätten skulle underlätta för arbetsgivarna att fritt kunna spela ut löntagare i olika medlemsstater mot varandra, och det kan inte vara socialdemokratisk politik.
Risken är att man låter sin EU-skepsis styra kraven mer än en faktisk granskning av sakpolitiken, för annars är det svårt att förstå varför socialdemokrater kräver undantag som skulle utsätta löntagarna för betydligt större risker för social dumping och ojuste press nedåt av arbetsvillkoren.