DEBATT: Ljuset i Finspång

Drygt 275 politiker och tjänstemän från olika välfärdsmyndigheter i Sverige har mött upp till debatt och diskussion om hur välfärden skall organiseras lokalt för att ge bästa möjliga resultat för medborgarna. Kritiken mot den statliga detaljstyrningen av sådant som sjukpenning, sjukersättning (förtidspension) och A-kassa var bitvis hård. Tyvärr lyste statens generaldirektörer och statsråd med sin frånvaro under Finspångsmötet. De borde självklart ha varit med. Men hellre än att sörja över de som inte deltog bör vi glädjas åt alla dem som med liv och lust gick in i debatterna.
Fackförbundet SACO: s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg och professorn i nationalekonomi vid Stockholms universitet Mårten Palme, var två av dem som satte fart på mina tankar igår. Jag har i och för sig lyssnat på båda flera gånger förut och med visst fog kan man också hävda att de båda håller ungefär "samma tal" varje gång de framträder. Men deras framträdanden i Finspång framstod liksom i ny dager för mig. Förmodligen var det mötet mellan deras kunskapsfyllda presentationer om välfärdens villkor, historia, ekonomi och system och konferensens fokus på behovet av mer lokalt genomförd välfärd som skapade en extra dynamisk atmosfär.
Wetterberg och Palme hamrade in budskapet att antalet arbetade timmar måste öka i samhället om välfärden skall kunna finansieras på ett vettigt sätt framöver. Under de kommande fyrtio åren minskar arbetskraften med ungefär 20 000 personer per år. För att kompensera för detta bortfall krävs reformer. Gunnar Wetterberg visade att politikerna inte alls står inför något "mission impossible". I det tidiga 1930 - talet stod dåtidens politiker inför ännu större utmaningar än vad vi gör idag. Den tillgängliga arbetskraften hade - jämfört med 1900-talets början decimerats kraftigt.Man koncentrerade sina insatser på tre områden. Dels ökades invandringen, dels rationaliserades jordbruksnäringarna så att landsbygdens folk frigjordes för andra arbeten och dels genomdrevs familjepolitiska reformer som möjliggjorde för kvinnorna att i stor omfattning gå ut i lönearbete.
Nu behövs motsvarande reformiver på nya samhällsfält.För det första behöver de äldre bland oss arbeta längre upp i livet.Långt fler än idag bör i ett första, viktigt steg förmås att arbeta tills de är 65 år. För det andra måste den omfattande ohälsan och försörjningen genom trygghetssystemen minskas. För det tredje måste de höga trösklarna till ingångsjobben i arbetslivet sänkas.
Det var nånstans mitt i dessa resonemang som jag anade ljuset i Finspång. I mitt inre växte en mycket trolig reformagenda för nästa socialdemokratiska regering fram. En del är redan påbörjat. Arbetslösheten minskar och deltagandet i arbetskraften ökar bland de svenska 60-64 åringarna. Regeringens storsatsning på äldreomsorgen är ämnad att skapa ökad trygghet när vi blir riktigt gamla och skröpliga. Trygghet i sådana situationer kan säkert öka motivationen för att kämpa på ytterligare några år i arbetslivet för många "sextioplussare". Kampen mot ohälsan och överutnyttjandet av trygghetssystemen är också inledd. Mårten Palme visade t ex svart på vitt att den korta sjukfrånvaron minskat märkbart genom arbetsgivarnas ansvar för medarbetarnas första sjukskrivningsveckor. Palme argumenterade övertygande för att sjukpennings - och sjukersättningssystemet borde drivas fristående från statsbudgeten för att åstadkomma en mer effektiv och försäkringsliknande kontroll av förmånerna. Jag håller inte för otroligt att Göran Persson och hans kollegor har sådana reformer på lut. Den tredje punkten - sänka trösklarna för ingångsjobb - är kanske mest kontroversiell. I klartext betyder förslaget nämligen att ingångslönerna skall sänkas. Men i stället för de kravallframkallande lagförslagen á la Frankrike (och i viss mån centerpartiet) föreslog Wetterberg att arbetsmarknadens parter borde avtala om ingångslöner. Ett par SACO-förbund har redan sådana avtal och såväl IF Metall som Byggnads har särskilda lärlingsavtal.Tanken är att lägre ingångslöner skall balanseras av att arbetsgivaren tar på sig ett handlednings- och inskolningsansvar. Även på detta område tror jag att socialdemokratin - efter en eventuell valseger - har något på gång. Perssons ihärdiga tal om betydelsen om de ca 50 % i varje årskull som inte går till högskolestudier - och som hellre vill arbeta - bör tolkas som en medveten uppmjukning av opinionen.
Det är härligt att se ljust på politiken. Idag är jag tillbaks i Finspång för att lyssna på den partipolitiska debatten. Hoppas att debattledaren Malou von Sivers kan locka fram några ljusglimtar även ur denna övning.

Information till våra läsare

Debatt: Ljuset i Finspång