Livlinan försvinner under sommarlovet
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För alla barn är det förstås inte heller som det är för henne och var för mig. Alla suckar inte över att skolan drar igång. En del är tacksamma för att sommarlovet äntligen är över och går dit med lätta steg. Inte på grund av kunskapstörst utan på grund av att möjligheten att återigen bli sedd och respekterad öppnar sig. Eller på grund av att möjligheten att äta sig mätt återigen öppnar sig. Det finns förskolor och skolor där man på förhand vet precis vilka ungar som kommer att stå först i kön till matbespisningen första dagen efter ett lov.
Livlinorna borta
För många utsatta barn är lov ödesdigra. De tappar helt kontakten med vuxna människor utanför hemmet vilket innebär att de inte har några som helst sunda vuxenkontakter. Lärare, förskolepersonal och fritidsledare är normalt deras enda livlina. Under lovet upphör även den.
Barnens rätt i samhället märker det på att så många barn kontaktar dem just under sommaren. Allt fler ringer eller skickar e-post till dem och det handlar ofta om allvarliga problem. Den ångest barnen känner får utlopp i självskadebeteenden och självmordstankar. Unga flickor är klart överrepresenterade. För att de har lättare att ta steget att uttrycka sin ångest och höra av sig till Bris - eller för att de är mer utsatta?
Är det inte föräldrars missbruk, misshandel eller psykiska problem som ligger bakom barnens ångest kan det vara vanlig ren och skär fattigdom. Nyss fick vi veta att 155 000 barn lever i de familjer som har de allra lägsta inkomsterna. Bristen på marginaler i de familjerna påverkar barnen mest och de blir med självklarhet marginaliserade och utanför när de aldrig kan göra detsamma som kompisarna gör.
Utnyttjar förskolan
Vid förskolebesök får man ibland höra personalen tala om de här barnen. Hur en del alltid kommer i nattkissiga blöjor på morgonen eftersom föräldrarna sparar en liten peng på att blöjan byts på dagis. Hur en del vräker i sig frukost efter helgen eftersom de knappt fått något att äta sedan fredagens dagismellis. Hur man som anställd vet att en del barn far illa hemma utan att alltid kunna bevisa det och konfrontera föräldrarna.
Det talas så ofta om barn som är för mycket i förskolan och det är naturligtvis ett problem när det är så. Men att det finns barn som överlever och mår skapligt just för att de spenderar mycket tid i förskolan och skolan tänker man sällan på. Men så har de barnen heller inga starka föräldragrupper som för deras talan och slåss för deras rättigheter. Därför måste vi försöka ta det ansvaret i mycket större utsträckning. Om barn längtar tillbaka till skolan efter sommarlovet är det förstås trevligt.
Men inte om det beror på att det är det enda stället de blir sedda och får äta sig mätta.