En del förändringar uppfattas inte som angelägna reformer av hela befolkningen utan motarbetas, ofta hårt och ilsket, andra vinner i det långa loppet.
Förändring genom revolution kräver att ett tillräcklig stort antal medborgare är tillräckligt förbannade på landets tillstånd för att våga och vilja riskera liv och lem. De aktiva ska dessutom veta att de har ett tyst stöd från den stora massa som inte vågar eller kan göra uppror.
Revolutioner uppstår i stater som lever under öppet eller dolt förtryck och där de styrande har stöd av militär och civil makt. De leder ofta till blodiga strider, hat och långvarigt elände men ibland till bestående förbättringar. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna att vi inte behöver riskera kravaller här i landet.
Vi har däremot anledning att ifrågasätta det som vår nuvarande regering håller på med, för här är en allvarlig nedmontering av välfärdssamhället på gång, stillsamt och egendomligt obevakat av våra objektiva, sakliga, opartiska medier. För visst är dom opartiska, inte är dom väl styrda av ägare?
Vi har en känsla av att regeringen tillämpar rätt sluga metoder för att förändra, milda och möjliga att acceptera för många, förändringar som tilltalar de inflytelserika. Förändringarna ska ge fördelar till många och utformas så att det är svårt för andra att protestera.
Det krävs någon variant av det man brukar kalla nyspråk för att förändringarna ska uppfattas som goda och/eller nödvändiga. Om de medför problem beror det inte på sittande regering utan på tidigare regerings misshushållning, finanskriser i omvärlden eller något annat som är svårt att påverka. Det här har vi fått bevittna i vårt land i snart fyra år.
Steg för steg har förmånerna urholkats för de grupper som har minst möjlighet att opponera sej. Resurser har steg för steg förts över från sjuka eller arbetslösa till andra grupper under försäkringar om att det är omtanke bakom. Vi är väl alla bekanta med den här undersköterskan - säkert ensamstående mor - som blir så glad över en tusenlapp till i plånboken.
Ja hon vill säkert ha mer, men antagligen hellre som lön, bättre arbetsförhållanden och fungerande barnomsorg.
Men vi har inte hört mycket om hur pass glada förmögna personer blir när plånboken får tio gånger fler extra tusenlappar, dom kanske inte ens märker skillnaden. Sjuka och arbetslösa får bidra till de rikas tillskott men enligt regeringens nyspråk är det deras eget fel, de är lata eller så fuskar de.
Vi är ängsliga för att även de normalt hyggliga inkomsttagarna ska bli så vana vid att ha mer att spendera att dom glömmer solidariteten med både sina jämnåriga medmänniskor och med de äldre.
Vi vill inte att vårt fina välfärdssamhälle ska urholkas med hjälp av de små stegens tyranni.