Liberal härdsmälta
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som om de politiska motsättningarna inte skulle vara tillräckliga för att skrämma bort väljarna, ger sig storstadsfalangen dessutom på partiledaren. Som sägs vara oförmögen att klara partiet igenom nästa val.
<b> Mest misslyckanden</b>
Byta partiledare är något som borgerliga partier tar till i trängda lägen. Ibland lyckas det, för det mesta misslyckas det. I folkpartiets fall har det mest varit misslyckanden. Ullsten ansågs tråkig och fick lämna plats för Bengt Westerberg. Det var upp som en komet, men ned som ett glidflygplan. Långsamt men säkert, tills bara fem procent återstod av väljarsympatierna.
Då var det dags för Maria Leissner. Men innan väljarna hunnit vänja sig vid tjejen med det burriga håret, hade folkpartiet tröttnat på henne. Nu skulle Lars Leijonborg rycka upp opinionssiffrorna och rädda folkpartiet. Det gick inte så bra det heller, och nu är det tydligen dags att byta lagkapten igen. In ska nu en riktig kapten, eller slutade han sin militära karriär som major? Jan Björklund är inte kluven, han är moderat. Att skilja honom från resten av det gäng högerpolitiker som idag styr Stockholm är ogörligt.
<b> Frihet för de starka</b>
Inte ens hans partivänner ute i landet kan längre se skillnaden. Folkpartiet har nästan blivit en kopia av moderaterna, skrev kommunalrådskollegan Staffan Werme (fp) i Örebro i en debattartikel i Dagens Nyheter härom dagen: Både sakpolitiskt och ideologiskt har folkpartiet glidit allt mer åt höger. Det finns inte längre någon skarp ideologisk rågång mellan det radikala frisinnet och de konservativa inom moderaterna, kristdemokraterna och centern...
Samtidigt som folkpartiet vill minska skatten för höginkomsttagare, vill man minska bidragen till kommunerna. De kommuner som ska sköta skolan, ska värna om vården om de gamla, som ska se till att alla människor har samma rätt till en grundläggande social välfärd. Frihet ska bli lika med valfrihet. Frihet är detsamma som kundval, som privata utförare, som avknoppningar, som låg skatt, som minimal offentlig sektor. Detta riskerar att leda till en liberalism som ser samhället utifrån den starkes sida, från de människor som orkar och kan välja.
Bättre kan folkpartiets idelogiska kluvenhet inte beskrivas.
<b>Originalet är bättre</b>
Om det nu är högerpolitik som folkpartiet ska föra, undrar man om den inte förs bättre av moderaterna själva. Eller som folkpartisterna brukar svara när man påstår att folkpartiet inte längre behövs eftersom alla partier numera anammat de liberala idéerna: Originalet är i alla fall bäst. Om det nu i stället är personligheten man är ute efter, är det lika svårt att se någon skillnad. Jan Björklund har samma teknokratiska framtoning som Bo Lundgren.
Björklund är påläst, han pratar utan att snubbla och han säger vad man förväntar sig att han ska säga. Men går han verkligen hem i stugorna? Tillåt mig att betvivla. Om han ändå vore en militär av den gamla stammen. Som röt och domderade åt beväringarna och var beredd att ge sig ut och slå ihjäl fiender om det behövdes.
<b>Portföljen som vapen</b>
En sådan kunde väcka visst intresse hos den bortskämda TV-publiken. Men Björklund liknar mer en av dagens stabsofficerare som, med portföljen som viktigaste vapen, ägnar sig åt att lägga ner militära förband. Fast i Björklunds fall handlar det om skrota den civila sektorn.
För den som är gammal nog att ha upplevt Bertil Ohlin och fp:s storhetstid på 50-talet, skulle det bli tomt utan folkpartiet. Svenska partier kan byta namn och till och med världsåskådning, som kommunisterna. Men försvinna vill man ju inte att de ska göra. Partier ska ha evigt liv. I värsta fall får folkpartiet kalla hem "kärringen" Paulsen från Bryssel. Hennes inte alltid så välartikulerade svada får vilken väljare som helst att glömma vad som helst. Med henne som ledare kommer folkpartiet att framstå som en charmig kombination av gamla bondeförbundet och Europarörelsen, med inslag av PRO. En för tillfället ledig nisch i svensk politik. Paulsen klarar säkert spärren, och sedan kan partiet med förnyade krafter återuppta atomklyvningen.
Det kanske låter hädiskt i socialdemokratiska öron, men jag säger ändå: - Lycka till, folkpartiet!