Ledare: Dags för politisk strid i narkotikafrågan
Det finns en aura av partipolitisk samstämmighet om narkotikapolitiken i Sverige. I huvudsak har enigheten varit positiv. Det finns ingen anledning att söka strid när det man är överens om är till nytta för medborgarna.Men det blir fel om historisk enighet bromsar kritik och debatt om det som händer idag.
Det är justitieminister Beatrice Ask som styr vad gäller narkotikafrågorna. Foto: Tomas Oneborg/SvD/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon gjorde fullständigt klart att den tidigare enigheten - som byggt på en gemensam och bred socialpolitisk plattform - inte längre gäller. De sociala perspektiven viftades undan till förmån för en snäv kontrollpolitisk ansats.
I en raljant ton talade hon om alla nya poliser som skulle komma, om högre skyddsvallar runt fängelserna och om tvångstester av småungar. På några minuter i Conventums stora sal i Örebro sopade hon bort balansen i narkotikapolitiken.
Polis - och kontrollinsatser är en mycket viktig del av det samhälleliga värnet mot narkotikan. Men utan en socialpolitisk utgångspunkt - en iver att påverka och förändra de samhällsförhållanden och livsvillkor som minst sjufalt ökar risken för tungt drogmissbruk - glider politiken iväg från en sunt restriktiv hållning till en mer extrem repressiv attityd.
Gammelmoderaterna må ha kört över socialt inriktade nymoderater, kristdemokrater och centerpartister i den egna alliansen. Men socialdemokraterna har ett socialt ansvar att blåsa till strid och att bryta upp från den tidigare enigheten i narkotikapolitiken. Det är inte "vem som helst" som fastnar i tungt missbruk. Det är alltid de mest skyddslösa, de mest otrygga och de mest fattiga som råkar mest illa ut.
Mer poliser, högre skyddsmurar och tvångstester på barn är inget bra svar på sociala missförhållanden. En förstärkt och ensidig repression kommer tvärtom att förvärra problemen för de mest problemtyngda bland oss.