DEBATT: Ledare: Bland tabbar och toppar

I går kväll festade regeringen loss på Harpsund för sista gången. Jag hoppas att de fick en kul kväll utan alltför många bittra tårar i groggarna. I morgon väljs Fredrik Reinfeldt till statsminister. Då är det han som övertar nycklarna till det sörmländska residenset.

Trettio personer har tjänstgjort som statsråd i Göran Perssons sista regering. Tiden har nu kommit för ett sammanfattande omdöme om ministrarnas insatser. Statsrådens insatser kan bedömas efter flera olika parametrar. I min subjektiva betygssättning av den förra mandatperiodens ledande sossar utgår jag från hur de har profilerat sina ansvarsområden samt hur och på vilket sätt de har deltagit i den samhälleliga och socialdemokratiska debatten.

Resultatet i min ranking är inte särskilt muntert. Väldigt många av statsråden har varit påfallande anonyma och närmast helt frånvarande i den bredare samhällsdebatten. Ett litet fåtal har uppenbart inte varit vuxna de uppgifter som givits dem. Det är dessa mindre lyckade och ibland helt obegripliga utnämningar som bidrar till att dra ner Göran Perssons resultat i min ranking. Som regeringschef har Persson förstås ett ansvar för att Berit Andnor har varit helt osynlig som socialminister. Att utse den politiskt helt oprövade innerstadsstockholmaren Jens Orback till integrationsminister var ett stort och märkligt misstag. Hans Karlsson var alldeles för orörlig och stelbent i arbetsmarknadsfrågorna och någon lägre profilerad miljöminister än Lena Sommestad har man svårt att tänka sig i dessa klimatpolitiska dagar. Kompisutnämningen av Lars-Erik Lövdén är en annan plump i protokollet.
Socialpolitiken, integrationen, arbetsmarknaden och miljön är arenor där socialdemokratin självklart skall vara stark. I regeringsställning skall styrkan främst profileras av de ansvariga statsråden. Så har det definitivt inte varit och för detta bär Persson ett ansvar. Göran Perssons resultat i min ranking har självklart också många plusposter. Politiskt har jag i allt väsentligt uppskattat honom. Pragmatisk, resonerande och allmänbildad mittenpolitik på de stora medborgargruppernas sida tilltalar mig. Han har lotsat in ett antal yngre och spännande personer i regeringen. Dessa lär säkert återkomma och göra nytta för (s) längre fram. Under sina inledande år gjorde han en smått sensationellt stark insats som lagt grunden för dagens stabila ekonomi. Men sammantaget blir det något mer minus än plus.

I kretsen av statsråd finns också Perssons efterträdare. Mest troligt står kampen mellan Pär Nuder och Mona Sahlin med Ulrica Messing som dark horse. Hur dessa och andra statsråd står sig i min ranking har dock inget med framtiden att göra. Rankingen gäller enbart det som har varit. I morgon är en ny dag då det mesta återigen är möjligt.

Information till våra läsare

Debatt: Ledare: Bland tabbar och toppar