Lättvält kuliss
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ledare
I veckan intervjuades folkpartiledaren Lars Leijonborg i Göteborgsposten. Han medgav att det varit rätt så tyst från alliansen under den senaste tiden. Några sakpolitiska utspel är inte planerade. Däremot överväger de fyra borgerliga partierna, enligt Leijonborg, en gemensam ?tågturné i Skåne under december månad."
Badbaljor, småländska radhusträdgårdar och tågresor i all ära. På sista raden handlar dock politik alltid om sakfrågor och regeringsduglighet. För sin egen del borde därför borgerligheten avstå från ytterligare tågresor. Skåne i december är dessutom ett högriskprojekt. Tåget kan lätt fastna i någon av den södra regionens snöstormar. Rubriker som ?Insnöad borgerlighet" eller ?Alliansen körde fast" skulle få Rosenbads politiker att göra vågen.
Borgerlighetens förbannelse är dess uppdelning på fyra olika partier. Socialdemokratins styrka är förmågan att uppträda enigt. På partikongressen nyligen samlades partiet dels runt stora satsningar på äldreomsorg och tandvårdsförsäkring. Dels var enigheten stor för insatser mot arbetslösheten och det växthusgasdrivande oljeberoendet.
Socialdemokratin har en sekellång vana att hålla ihop när det gäller. Man kan ryka ihop i debatter om olika sakfrågor. När stridsröken väl lagt sig kan emellertid alla inblandade, för det mesta, leva med det slutliga resultatet. Skillnaden mot t ex vänsterpartiet i Östergötland är slående. Falangerna i vänsterpartiet bekämpar varandra stenhårt. Den för dagen segrande och kommunistiskt influerade partiledningen lägger inte fingrarna emellan - politiker med något annorlunda uppfattningar i praktiska detaljfrågor rensas bort från listorna. Partiledningen verkar inte ens bry sig om att vänstern i gårdagens SIFO-mätning nu är tillbaks på de långa opinionssiffror som gällde före Gudrun Schymans ordförandeskap. Eftersom de anser sig bära på sanning och rätt är de oförmögna att kompromissa och jämka sig samman.
Det vore självklart idiotiskt av Göran Persson att knyta socialdemokratins öde till förfallet inom vänsterpartiet eller det vingliga miljöpartiets valresultat. SAP möter därför väljarna med huvudmålet att bilda en socialdemokratisk regering. Efter valet - om utslaget inte är solklart - får partiledarna förhandla om möjliga regeringar.
Mycket talar för att de borgerliga partierna börjat dessa förhandlingar alldeles för tidigt och i en på tok för snäv krets.