Blir det någon frid i jul? Så mycket fyller vår jul. För många är det gemenskap. Julklappar kan också vara viktigt. Men kanske fylls vi också av stress och krav – och ensamhet. Jultiden väcker många känslor. Jag skulle vilja önska alla den mest ursprungliga julgåvan – frid och fred.
Jesus kommer, och han kallas för fredsfursten i en av julens allra mest älskade texter. Profeten Jesaja skriver: ”Ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.”
Fred och frid. Traditionellt har julfriden varit så viktig att man förr faktiskt lagstiftade om den. I den medeltida östgötalagen fanns särskilda bestämmelser om julfrid. Den började på julaftonskvällen och pågick i tjugo dagar.
Människor hade förr en stark känsla för vad julfrid innebar. Under tiden från julafton till tjugondedag Knut var inga andra sysslor än de allra nödvändigaste tillåtna. På gården skulle allt vara städat. Inget fick ligga slarvigt framme, och det var nu man tog sitt julbad. Allt skulle vara i ordning – för det gemensamma bästa.
Fred och frid är gåvor vi får ge och ta emot. Kanske skulle denna jul kunna bli en jul då vi ser varandra med lite mer förlåtande ögon. Kan vi öppna så att också den som hamnat utanför kan känna sig välkommen i gemenskapen? Vi accepterar julfridens ofullkomlighet – men ger varandra små fridsgåvor i vardagen.
Men låt oss också drömma större. Tänk om friden kunde få omfatta hela vårt land; att människor kan leva i fred med varandra, fattiga och hungrande få mat och jultrygghet. Tänk om friden kunde få utsträcka sig till hela vår värld. Att flyktingar kunde få skydd, att förtryckta fick mänskliga rättigheter.
På många sätt börjar nog friden i det egna hjärtat. I tilliten – i känslan av att duga, vara älskad, vara mottagen både med mina brister och med mina mänskliga förmågor. Tillit – frid – är en gåva både att ta emot och att ge till varandra. Frid kan ibland vara att våga lite extra, både som människor och som samhälle. Som Jesus.
Gud vågar detta extra, att utlämna sig. Julens början finns i Betlehem, när Gud själv kommer till jorden som ett litet barn. Till detta sammanhang, som var allt annat än fridfullt, kommer julfriden för första gången. En krubba, en flyktingsituation, köld och brist – det är detta Gud väljer. Kanske är det så vi kan uppleva våra egna hjärtan, inte minst i julens tid. Gud söker sig dit där kärlek och frid behövs, också till var och en av oss. Jesus är en fridens följeslagare till oss när vi inte själva orkar skapa frid eller förmår att hitta frid i livet.
God jul – och Guds frid får vi önska varandra, både i våra små sammanhang och till hela vår värld.