Kanske har du hört klockorna ringa lite extra i en närbelägen kyrka de senaste dagarna? Så är det på många håll både i Sverige och i andra länder. Måndag till fredag klockan 17, fram till FN-dagen den 24 oktober, ringer kyrkklockorna i hela Linköpings stift åtminstone på en plats i varje pastorat. Vi ringer för Syriens folk, för fred och försoning, för hopp och framtid.
Tillsammans med många andra delar jag förtvivlan och uppgivenhet när jag tar del av rapportering och berättelser om situationen i Aleppo och andra platser i Syrien: bombningar och övergrepp, barnens förtvivlan, sjukhusens omöjliga arbetssituationer, civila som drabbas. Så sent som för några dagar sedan träffade jag flyktingar vars nära anhöriga lever trängda och under dödshot. Deras berättelser berörde mig djupt.
När vanmakten är som störst är det viktigt att samlas i bön.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har tagit ett initiativ att låta kyrkklockorna att ringa som en uppmaning till människor att stanna upp i bön för folket i Syrien och för fred. Det är detta initiativ sprider sig nu till många stift och församlingar.
Vi behöver bära bönen gemensamt, både som ett tecken på att vi ropar till Gud och att vi ropar till varandra och till oss själva. Vi får inte bli likgiltiga, inte glömma, inte förhärdas.
När du hör klockorna, stanna gärna upp i eftertanke, hopp eller bön – allt efter ditt eget perspektiv. Oavsett religiositet, ideologi eller inriktning behöver vi samlas för världens och framtidens skull. Om du vill, använd gärna FN-bönens ord:
Gud, vår jord är bara ett stoftkorn i världsalltet.
Det är vår uppgift att göra den till en planet
där ingen skall behöva plågas av krig, hunger eller fruktan
eller vara utestängd från andra i meningslöst främlingskap
för sin härstamnings, hudfärgs eller världsåskådnings skull.
Gud, ge oss mod och förutseende att ta itu med detta redan nu,
så att våra barn och barnbarn en gång med stolthet
kan bära namnet människa.