Låt oss inte bara tala om storleken
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mer att diskutera kring blir det när "små grupper" ska preciseras. Där säger Skolverket att det inte finns någon optimal gruppstorlek och att förutsättningarna varierar från grupp till grupp. Men cirka femton barn pekas ändå ut som riktmärke. Dit har många av landets förskolor en bra bit och här kommer de avsatta statliga miljarderna som börjar fördelas i år väl till pass.
När man pratar kvalitet i förskolan kan man förstås alltid jämföra med förr i tiden. Från slutet av 1800-talet fanns det lekbaserad verksamhet för välbärgade barn i pedagogiskt utformade barnträdgårdar med Freidrich Fröbels idéer som grund. Det fanns barnkrubbor och arbetsstugor för fattigbarnen vars mödrar tvingades lönearbeta för att försörja sig, båda betraktade som sociala inrättningar och drivna av välgörenhetsorganisationer eller privatpersoner.
Efter att samhället successivt tagit ett allt större ansvar för barns omsorg och fostran på 30- och 40-talen förvandlades barnstugorna till daghem och arbetsstugorna till fritidshem. Fler barn skrevs också in vid barnträdgårdarna, som hade utvecklats till lekskolor. Så kom 50- och 60-talen när arbetskraftsbehovet var gigantiskt och kvinnorna ville ge sig ut på arbetsmarknaden. Den nödvändiga förskoleutbyggnaden banade väg för ökad jämställdhet och kvinnors möjligheter att utvecklas i arbetslivet.
Från att ha diskuterat förskolans uppdrag att väva samman omsorg och pedagogik samt skyldigheten att erbjuda alla barn en plats började man på 90-talet oftare diskutera förskolans betydelse för jämlikheten. Kvaliteten i förskolan skiftade kraftigt i olika delar av landet och på många håll var arbetslösas och föräldraledigas barn utestängda från förskolan. Grupper av barn som redan hade svårare än andra att ta till sig nya kunskaper blev än mer missgynnade eftersom de missade den viktiga starten på skolan medan de som gått i förskola var väl förberedda. I kölvattnet av den debatten kom förskolans egen läroplan, maxtaxan, rätten för barn till arbetslösa och föräldralediga och den allmänna avgiftsfria förskolan.
I det historiska perspektivet är dagens svenska förskola svår att ifrågasätta. En integrerad förskola vars uppgift främst är att erbjuda omsorg och pedagogisk stimulans som ska ligga till grund för barnens fortsatta lärande och att ge möjligheter för föräldrar att förena föräldraskapet med arbete eller studier. Dessutom med så mycket som 82 % av alla barn i åldrarna 1-5 år inskrivna, och 96 % av 5-åringarna. Det är kanske det närmaste man kan komma en förskola för alla utan att göra den obligatorisk och helt avgiftsfri.
Det är inte så konstigt att debatten kring en förskola som har blivit så angelägen och som har expanderat så kraftigt har kommit att handla så mycket om gruppstorlekar och personaltäthet. Självklart hoppas även jag att den förskoleproposition och de resurser för förverkligandet av den som röstades igenom i höstas kommer att leda till mindre barngrupper i landets förskolor. Det är en avgörande kvalitetsfaktor. Men det finns fler.
När det gäller 2000-talets debatt skulle jag vilja att den inte enbart handlar om resurser, personaltäthet och gruppstorlekar. Jag vill att den också ska handla om hur man hittar rätt balans mellan omsorg och lärande, hur man arbetar med barns och föräldrars inflytande, hur man bemöter det faktum att grupperna ofta är mångkulturella, hur man tillgodogör sig ett jämställt arbetssätt och ständigt vågar tala om pedagogisk förnyelse. Bland annat. Även om det krävs viss fortbildning för en del av detta är det inte framför allt stora resurser det handlar om. Att verka för ett jämställt arbetssätt handlar till exempel mest om medvetandegörande och om att förändra attityder. Det kan vi börja med nu.