Längtan efter ny politikerroll
Göran Färm
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och självaste statsministern låter sig luras med (?) i mediahysterin, och spekulerar vilt om sin egen framtid.
- Jag kunde väl aldrig tro att det skulle väcka sådan uppmärksamhet, sa han blygt! Jamen, jisses, det var väl i så fall bara han som inte förstod det - fan tro?t. Så nu börjar istället spekulationerna om att han är så osäker på sin ställning att han måste ut och testa stödet genom den här sortens filosoferande.
- Göran Persson förhåller sig till spekulationerna om sin egen framtid som alkoholisten till flaskan, sa en begåvad vän till mig. Han kan inte låta bli trots insikten om konsekvenserna och baksmällan.
Låt oss släppa detta och diskutera politik, säger denne vän, jag själv och många andra. Fast om man funderar lite till kanske det är så att detta fluffiga spekulerande också bottnar i något seriöst och viktigt, ett sökande efter en annan sorts politiker.
Den förträffliga Lena Mellin i Aftonbladet menar att Margot Wallström gör rätt som backar ur, för hon är hur som helst en person som inte skulle passa som statsminister. En statsminister ska vara tydlig, peka med hela handen, ha koll på allt, aldrig tveka eller resonera fritt offentligt för då får medierna och valarbetarna spader. Statsministern ska kunna jobba 24 timmar om dygnet, vara okänslig med elefanthud, ha järnkoll på alla i sin närhet och aldrig tveka. En karikatyr på något slags manligt machoideal eller, skulle den elake säga, en kopia på Göran Persson. Men är det verkligen på längre sikt det vi vill ha?
Jag börjar misstänka att de socialdemokratiska partivännernas intresse för något nytt, liksom väljarnas glasklara förord för Margot Wallström och /eller Thomas Bodström som nya ledare är raka motsatsen. Kanske speglar det ett sökande efter en ny politikertyp, en som INTE offrar allt för politiken, en som INTE alltid pekar med hela handen utan vågar resonera, en som INTE vill dominera allt själv, utan kan visa styrka i kraft av ledare för ett begåvat team, en som INTE vill framstå som ofelbar maktmänniska.
Om kraven ser ut som Lena Mellins, vem är då förvånad över att Margot Wallström inte vill. Men bör verkligen kraven se ut så? Jag är inte naiv, jag har själv varit heltidspolitiker i både de kommunala nedläggningarnas och EU-budgetens hetluft. Jag vet att man ibland måste vara hårdhudad, våga att ensam ta tuffa beslut och peka med hela handen. Och ofta måste man offra kvällarna, helgerna, ja t o m nätterna. Men det kan väl ändå inte vara idealet, att det SKA vara så!
Kanske, förhoppningsvis, är det så att hela det kaos kring det socialdemokratiska ledarskapet vi nu lever i egentligen handlar om sökandet efter en ny och bättre politikerroll.