Långt kvar till jämställdheten
Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle. Under tisdagen fick jag två rapporter som visar att det kommer ta lång lång tid innan det målet är uppnått.
Det är långt till jämställdheten. Det är dags att agera, inte bara reagera. FOTO:PRESSENS BILD
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<B>Inte klokt</B>
Egentligen är det inte klokt. Somliga säger att vi lever i ett jämställt land men fortfarande år 2003 får män högre lön bara för att de är män. Det är diskriminering av stora mått, ändå brukar jämställdhetsombudsmannen förlora många fall där kränkande lönediskriminering åberopas. Till och med inom regeringskansliet, där en socialdemokratisk regering med visionen om lika lön för likvärdigt arbete huserar, har männen mer betalt än kvinnorna. I samma diskussion måste också vägas in den ofrivilliga deltid som "drabbar" många kvinnor vilket väsentligt sänker lönen. Kvinnan tar ansvar för hem och barn och går ner i arbetstid och därmed lön medan mannen jobbar på som före familjebildningen. Visionen om heltid en rättighet9deltid en möjlighet måste realiseras.
Den andra rapporten som beskriver det ojämställda Sverige kommer från
Linköpings universitet och handlar om sjukdomen kroniskt trötthetssyndrom, en sjukdom som drabbar kvinnor. Kroniskt trötthetssyndrom syns inte utanpå. Inte heller på de prover som patienten tar. Hon är frisk. Enligt läkaren alltså. För sjuk känner hon sig, trött och hängig. " Bränn-, värk- och svedkärring" är ett begrepp som på ett raljant sätt beskriver de sjukdomar som kvinnor drabbas av men som läkevetenskapen inte har några svar på eller botemedel mot. Främst för att det forskas alldeles för lite på kvinnor och kvinnors sjukdomar.
Kvinnor reagerar ibland annorlunda än män men mannens reaktionsmönster står som norm. Många gånger uppfattas inte kvinnor som sjuka för att de utrycker sin sjukdom på ett annat, mildare sätt än mannen.
Detta kan inte minst kvinnor som drabbats av hjärtinfarkt vittna om. Kroniskt trötthetssyndrom liknar de sjukdomar som genom historien klassats som nervösa kvinnors sjukdomar. Sjukdomar som uppkommit i tider av stora samhälleliga förändringar. Under industrialiseringen ökade antalet "nervösa" kvinnor avsevärt. Idag genomgår arbetslivet och hela samhället stora förändringar. Vi ska vara flexibla och jobba allt mer.
För kvinnor handlar det om att både jobba mer i förvärvslivet men också att jobba mer hemma för att inte vara en "dålig" kvinna. För kravet och normen att kvinnor ska baka, laga mat och sy gardiner precis som våra mormödrar, som många gånger "bara" jobbade hemma är fortfarande stark, främst hos oss själva.
Vad gör vi?
Och vad gör vi åt det hela? Vi läser rapporterna, skakar upprört på huvudet.
Någon kanske skriver en ledare eller debattartikel om ämnet som efter ett tag faller i glömska.
Höj kvinnornas löner, främst i de fall där den enda anledningen till skillnad tycks vara könet men också inom de kvinnodominerade yrkena. Och Tomas Östros, satsa pengar på forskning om kvinnors sjukdomar och reaktion på sjukdomar så att sjukvården lär sig att symtomen på allvarliga sjukdomar kan se helt olika ut för kvinnor och män.
Det är tid att agera, inte bara reagera.
<a href=mailto:kikki.goransson@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">kikki.goransson@folkbladet.se</a></FONT>