Publiceringen uppfyller kraven på att det som påstås ska vara sant och relevant. I bland undrar jag om vissa som kommenterat boken den senaste veckan verkligen har läst den.
Den bygger inte bara på utsagor från anonyma kvinnor som säger sig ha varit med om det ena och andra. Det mesta byggs ju under av källor med namn som trovärdigt berättar om vad de sett och varit delaktiga i.
Därför var strategin från hovet inte alls så katastrofal som vissa medieexperter hävdar. Kungen konstaterade ju tillkämpat coolt:
"Det tycks ha kommit ut en bok till min ära, he he. Men nu vänder vi blad och ser framåt, va..."
Ett försök att i Berlusconis anda skoja bort anklagelserna. Visserligen innebar det att kungen i praktiken bekräftade innehållet i boken. Men vad hade varit alternativet? Att inte säga något alls hade också uppfattats som ett medgivande. Värst av allt hade varit att gå till motattack och säga att allt är lögn och förtal.
Den fällan gick inte hovet i. Då skulle kungen också överbevisats om att ha ljugit. De anonyma källorna får namn och mer läggs fram som styrker berättelsen, det är ju det vi ser nu.
Att det alltså i allt väsentligt är sant det som beskrivs i boken inser nog de flesta.
Återstår att bestämma att det också är relevant. Har inte kungen rätt till ett privatliv? Det har han förstås. Men det ligger i sakens natur att det är faktiskt är rätt begränsat för en statschef. Barack Obama kan inte heller gå på svartklubbar där det serveras lättklädda damer till kaffet. Det visste han när han kandiderade för uppdraget. Skulle han göra det väntar genast riksrätt. Obama valde medvetet bort en del av privatlivet när han blev president.
Poängen är att Carl Gustaf aldrig riktigt haft ett sådant val. Den motvillige monarken är titeln på boken, vilket onekligen är ganska välfunnet. Ingenting tyder ju på att han alls haft någon åstundan att bli kung.
En gång i barndomen när hans syster Christina påminde honom om att han ju skulle bli kung när han blev stor, så slog han till henne. När han avkrävdes ett svar på varför han slagit sin syster sa han:
" Jo, för att jag inte ska bli kung! Jag ska bli arbetare!"
Grundlagen ville något annat. Så fick vi en motvillig monark. Något så ovanligt som en statschef som avskyr offentliga sammanhang. Med egenskaper som passar sällsynt illa just för det här jobbet.
Å andra sidan har han aldrig sökt det, i själva verket tycks han ju ständigt vantrivas i rollen. Kanske är det därför han tar till de här farliga äventyren, för att fly.
Vi har fått ytterligare argument för att befria honom - och Victoria - från denna besynnerliga ordning där det högsta ämbetet går i arv. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor hör hemma i sagorna.
Det var bara det jag ville säga.