Krönika: En mes kommer på nya tankar
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För att få höra till innefolkets skara ville jag gärna prova någon sådan där tuff upplevelse själv. Men så är det det där med att en del är en smula försiktiga till sin natur, för att inte säga rent mesiga.
Om man näst intill får hjärtstillestånd av en berg- och dalbanetur på Liseberg är det kanske inte så stor idé att ställa sig i bungy jumpkön eller börja med bergsklättring. Det begriper till och med jag.
Ett lagom utmanande alternativ för mig tyckte jag var att besöka upplevelsemuseet i Södertälje, Tom Tits. Full av leklust klev jag in genom entrén i tron att jag skulle ha en trevlig stund och göra många intressanta upptäckter om centrifugalkraftens innersta väsen och hemligheten bakom regnbågens alla färger.
Det var också intressant att gå på såpbubleblåsuppvisning, kliva in i ett akvarium och försöka skrika så många decibel som möjligt in i ett rör. Och att dansa i ett svart rum där varje rörelse dröjde sig kvar i olika färger på en filmduk var jättehäftigt.
Men det var ändå inte detta positiva och roliga som dröjde sig kvar hos mig när besöket var över. I stället gick jag därifrån medveten om en massa obehagligheter som jag egentligen velat bespara mig själv. Till exempel att jag är fyra centimeter för kort för min vikt. En våg som ropar övervikt när man kliver upp på den kan de naturligtvis inte ha. Men en som ropar underlängd går tydligen bra.
Jag fick också veta att jag var fasansfullt tondöv. Jag kunde inte alls pricka in samma ljud som spelades i mitt öra på datorn. Dessutom var jag klenare än samtliga andra i sällskapet och såvitt jag kunde tolka hörseltesten näst intill döv.
När det slutligen också uppenbarades för mig att jag till 80 procent har samma arvsmassa som en torsk och till 98 procent samma som en schimpans kände jag mig riktigt nedstämd. Detta faktum gäller i och för sig inte bara mig som individ, utan hela människosläktet, men det gör knappast saken bättre.
Inte konstigt att världen ser ut som den gör när vi alla går runt och är så torskbesläktade.
Det enda jag lyckades riktigt bra med under mitt museebesök var egentligen att äta Nogger och dricka Coca-cola. Som väl var tog jag inte svängen förbi är-du-för-kort-för-din-vikt-vågen när jag gick från kafét, det hade troligen resulterat i att jag fått veta att jag numera är sex centimeter för kort för min vikt i stället för fyra. Nä, inte ens ett oskyldigt och ofarligt museibesök klarade min upplevelsetörstande, men uppenbarligen otroligt mesiga och lättstötta person av, utan att gå därifrån surmulen.
Men sedan jag kom hem har jag börjat träna. Tjugo armhävningar varje kväll ska väl göra susen på styrkemätaren vid nästa jäkla upplevelsebesök, och kanske kan det också påverka underlängden? Allt plinkande och plonkande jag genomlidit framför pianot kan väl inte heller vara helt resultatlöst utan måste ge bättre utslag på gehörkurvan.
Andra kan stå där med sina fallskärmsintyg och bungy jumpdiplom. Själv ska jag bli master of Tom Tits. Sedan bryr jag mig inte om hur många timmar slit jag lagt ned på det och att de flesta av mina motspelare är barn i förskoleåldern. Det är väl också en upplevelse.