Krönika: Dags att slänga maskerna!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag var redaktör i Norrköping och hade sommarhus i Simrishamn, brukade jag demonstrera i Ystad. Man låg som en rem längs gatan för att hålla kvar plakaten i den kalla vårblåsten. Ibland hände det att de for i väg ut över Östersjön. Håller inte för uteslutet att något landade i Polen och blev den tändande gnistan till revolten i östblocket. Till synes obetydliga händelser kan ibland ändra historiens gång.
Blåsmusiken och dånet ur rättens krater for också i väg i blåsten. I Folkets park var det något lugnare, men det gällde att talaren hade förankrat manuset ordentligt i pulpeten. Annars kunde dagen vara förstörd för honom också.
Stelfrusen åkte man till Simrishamn, där grannen väntade med en stor besk. Han var centerpartist och hade väl inte mycket förståelse för mitt demonstrerande. Men bonde som han var, hade han respekt för vädrets makter.
Efter besken blev det kaffe med kask. Så här efteråt när jag inte har så stort ansvar i Rörelsen längre, kan jag väl tillstå att det ofta var dagens behållning.
<b>Med sänkt visir</b>
Att ge sig ut och demonstrera i Skåne är inte helt riskfritt. Polisen har för vana att bura i demonstranter, inte en eller två åt gången, utan hundratals i taget. Det sker med stöd av en polislag som verkar vara hämtad från ett helt annat samhällssystem än vårt.
JO har visserligen sagt att polisen inte får göra så, men lagen gäller visst inteför plisen. Nu klarar vi oss kanske bättre än de ungdomar som vill störta kapitalismen i gruset. Dels har vi väl något socialdemokratiskt kommunalråd i spetsen som polisen känner igen och inte törs ge sig på. Dels är vi "omaskerade demonstranter" enligt polisens terminologi. Själva uppträder poliserna numera alltid maskerade. I motsats till åklagare, domare, nämndemän och advokater som bekämpar de kriminella elementen med öppet visir, fäller poliserna till och med solvisiret när de ska ut och upprätthålla lag och ordning. Även om solen förskräckt gömt sig bakom ett moln.
På det sätter slipper de stå till svars för de knytnävslag som de sätter i ansiktet på unga demonstranter framför TV-kamerorna. Igen känner igen dem, och ingen kollega vittnar heller mot dem. Civilkuraget är inte särskilt stort inom polisen. Undra på att de mödosamt rekryterade kvinnliga poliserna en efter en lämnar kåren.
Det gläder mig att åtminstone den nye justititeministern Thomas Bodström reagerat och krävt att polisen ska förses med numrerade hjälmar. Men viktigast är kanske att rekrytera fler poliser som har något innanför hjälmarna.
<b>Talar ur skägget</b>
Det har tydligen polisen i Lund som både slängt maskerna och förstod att hålla sig i bakgrunden när EU:s konsumentministrar möttes där häromdagen. Sant är visserligen att konsumentfrågor inte är något som EU prioriterar särskilt högt, och så många ministrar kom det inte heller. Men handelsministrar Leif Pagrotsky och "demokratiminister" Britta Lejon var där.
Pagrotsky hör till mina favoriter i regeringen. Han är inte bara en duktig marknadsförare för Sverige. Han vågar också tala ur skägget om sådant som andra i regeringen bara mumlar om. T ex de skyhöga svenska priserna, 20 procent över EU:s i genomsnitt, som ingen gör något åt.
Här i Skåne har han också blivit populär genom att engagera sig mot de orimliga avgifterna på Öresundsbron - över 500 kronor för att köra ett par mil motorväg.
Häromkvällen åkte jag hem från Köpenhamn. Jag såg en (1) bil på bron! Som alltså kostat 30-40 miljarder men som bara används av några tusen bilister per dygn.
Det här är naturligtvis näringsminister Björn Rosengrens bord. Men han har inte visat sig i Skåne sedan han och kronprinsessan Victoria var här för att fira att brodelarna sammanfogats 1999.
Det var en vacker dag, med många fotografer. Det blåste inte ens.
<b>Kasta masken!</b>
Både med tanke på blåsten och demonstrationsfriheten, väljer jag nog Lund i år. Där talar som sig bör utbildningsminister Thomas Östros. Han hör, kanske orättvist, till regeringens mer anonyma medlemmar.
Jag vet inte vad det beror på, men när man sätter sig i Perssons regering verkar det som man drabbas av tunghäfta. Titta på den annars så pratglade Lars Engqvist. Han uttalar sig inte ens om spriten längre. Än mindre om socialpolitiken.
Kanske har det något med regeringens interna arbetarskydd att göra. Bäst att hålla mun, annars får man en skrapa av Chefen, som helst står för pratandet själv.
Som menig demonstrant tycker jag att statsråden ska följa Lundapolisens exempel. Kasta maskerna, visa ansiktena och släng er in i debatten! Vi vill gärna veta vad ni heter, och framför allt vad ni tycker!
Annars börjar det snart dåna uti Rörelsens krater!