Världssamfundet har under alltför lång tid demonstrerat sin oförmåga att göra framsteg på nedrustningsområdet. Nya ansträngningar görs nu under den FN-konferens om icke-spridningsavtalet som avslutas i dag i New York.
FN-mötet genomförs i en tid av visst hopp. Den amerikanske presidenten Obamas löften om förändring har fått genomslag också på nedrustningsområdet i och med undertecknandet av ett nytt Start-avtal med Ryssland i april. För att vinna trovärdighet krävs dock att USA tar ytterligare steg. Det förutsätter påverkan från andra stater. Sverige skulle kunna vara en sådan.
Debatt
Carl Bildt har en svensk tradition av nedrustningsvänliga utspel att förvalta. Den svenske utrikesministern uttalade sig senast sig i ett linjetal i Paris i vintras och i en artikel med sin polske kollega Radik Sikorski i New York Times i februari. Bildts hållning har flera förtjänster men hans inställning till USA:s taktiska kärnvapen i Europa är problematisk.
Sedan kalla kriget har USA ett mindre antal taktiska kärnvapen utplacerade i ett halvdussin europeiska länder, däribland våra fyra EU-vänner Tyskland, Belgien, Nederländerna och Italien. Just dessa fyra länder har inte bara vapnen utplacerade på marken utan dessutom i form av ett "nuclear sharing"-arrangemang där de amerikanska kärnvapnen placeras på dessa fyra icke-kärnvapenstaters egna stridsflygplan.
De inblandade länderna tassar i en mörkgrå zon i förhållande till icke-spridningsfördraget och deras agerande riskerar att skapa en olycklig praxis för tolkningen av avtalet.
Sverige borde vara en självklar röst mot USA:s kärnvapennärvaro i Europa. Men i stället för att kräva ett ensidigt amerikanskt tillbakadragande väljer Bildt och Sikorski att koppla frågan om de taktiska kärnvapnen i Västeuropa till frågan om Rysslands kvarvarande taktiska kärnvapen på rysk mark. På så vis legitimerar de två utrikesministrarna att de amerikanska vapnen får användas som ett förhandlingskort. Det är oklokt och en logisk kullerbytta.
Hur illa man än tycker om de ryska vapnen måste man skilja på äpplen och päron. De ryska vapnen finns inom Rysslands gränser och strider inte mot icke-spridningsavtalet.
Västeuropa bör samtidigt klargöra för Ryssland att man vill ha landet som en god granne och markera att de stora mängder taktiska kärnvapen som Ryssland behåller i vårt närområde, om än på rysk mark, utgör ett hinder mot såväl goda relationer som möjligheterna till global nedrustning.
USA och Tyskland skulle, om man ser om sitt eget hus, med större tyngd kunna kräva att Iran samarbetar i frågan om landets kärnenergiprogram. Bara genom att föregå med gott exempel kan väst skapa den legitimitet som krävs för att nedrustningsarbetet ska bli en angelägenhet för alla länder. Därför måste även Sverige kräva att USA och Nato går före och skrotar sina taktiska kärnvapen - och att Ryssland följer efter. Det skulle innebära ett viktigt steg i riktning mot en kärnvapenfri värld.